Bildgalleri - Staden i järnriket

Staden i järnriket - en bit av Filipstads historia.

I ett par hundra år före Filipstads tillkomst hade järnmalm brutits troligen vid både Nordmark och Persberg, och 1540 fanns 15 hyttor grupperade kring dessa fyndigheter för smältning av malmen till ädelt järn. Fernow omtalar i sin beskrivning över Värmland att enligt gängse berättelser har dessa järngruvor bearbetats redan vid tiden före digerdöden (år 1350), men några verkliga bevis härför har aldrig kunnat frambringas. Att Fernow var starkt påverkad av sin tids rudbeckianska tänkande har i senare tider blivit väl omvittnat, varför hans uppgifter måste tas med mycket stor reservation. Detta gäller även de sägenomspunna historierna om hur malmfälten upptäcks, om kloster och kapell och hans osannolika berättelser om en stad som skulle funnits på Brattforsheden redan före digerdöden.
Äldsta kända dokumentet, som ger oss en uppfattning om det äldsta bergsbrukets uppkomst och omfattning i Värmlands bergslag är några skatteböcker; en från 1413, en från 1503 och en omfattande tiden 1530-1533 sant 1413 års previlegiebrev i vilket den svenske kungen Erik av Pommern ger den som bygga och bo i Järnberget i Värmland sin välsigenlse.

Marknadsplats

I Nora bergslag hade bergsbruket kommit igång redan i början av 1300-talet och i Nora kyrkby hade därför uppstått en marknadsplats dit bergsmännen även från Värmlands bergslag var hänvisade att tillbyta sig livsförnödenheter. Bergsmännens behov av lantmannaprodukter i Värmalds bergslag belyses bla av an anteckning i 1546 års skattebok (jordebok): "Wermlands Berg som intet sås på". Denna långa resväg i obanad terräng och med endast smala ridstigar, var givetvis anledningen till att mera närbelägen marknadsplats på Brattforsheden uppstod, där lantmannaprodukter kunde bytas mot bergsmännens åtråvärda järn. Sannolikt är det denna marknadsplats som gett upphovet till sägnen om en stad på Brattforsheden. Våra dagars Oxhälja har emellertid sitt äldsta ursprung från dessa medeltida marknadsdagar på Brattforsheden. I takt med att nya hyttors tillkomst följd av ökad befolkning torde bergsmännen förmått marknadsförsäljarna att komma närmre sina gruvor. och hyttor. Från 1500-talet vet vi att marknadsplatsen flyttats till Färnsjöns västra sida, där också ortens första kyrka byggdes.

Församlingen kallades äldst Värmlandsberg eller benämndes oftast Berget. Som en språklig rest från dessa tider fortlever alltjämt det gamla "Berg" i bynamnet Bergskalhyttan. Med skiftande skrivformer blir sedan Färnebo-namnet vedertaget omkring 1570 för såväl kyrkan och socknen som för marknadsplatsen. Fernebo socken omfattade då i stort sett hela nuvarande Filipstads kommun, dvs nuvarande Filipstads tätort jämte församlingarna Nykroppa, Brattfors, Nordmark, Rämmen och Gåsborn. Inga natur- eller byggnadsminnen och kyrkoplats, men en minnessten restes 1941 på den plats där kyrkan förmodas ha legat.

Ännu vid mitten av 170-talet fanns dock rester av kyrkan kvar enligt Fernow i hans gradulatavhandling "Om Värmlandsberg, och staden Filipstad". Han uppger sig då ha funnit rester av kyrkan med vars ledning han kunnat fastställa att det varit en träkyrka med ett byggnadsmått av 26 x 13 alnar (ca 15,5 x 8 m). En av Fernow, Fr. Fryxell m fl återgiven sägen, att kyrkan funnits där redan vid mitten av 1300-talet och vid den tiden för digerdöden saknar emellertid all trovärdighet. Åtskilliga omständigheter tala för att kyrkan och marknadsplatsen vid Bergskalhyttan torde tillkommit i början av 1500-talet eller möjligen något tidigare. År 1544 är den förste kyrkoherden i Värmlands bergslag omnämnd i biskop Svens kyrkoherdelängd för Skara stift, i vilken antecknas "her Niels på Wermelandzberg".
Vid Västerås riksdag 1527 bekräftade Gustav Vasa privilegierna för Värmlandsberg. Enligt detta brev skulle de gode män "som på Värmlandsberg bo och byggandes" … "hava fri marknad och om alla lördagar att fritt köpslaga med dem som dit varor föra".

Järnet bryter bygd

En efter dåtida förhållanden snabb expansion sker under senare delen av 1500-talet i Östra Värmland. Asphyttan var länge ett administrativt och industriellt centrum, men redan i slutet av Gustav Vasas levnad kan man skönja hans planer på en ny plats för det värmländska järnets tillvaratagande på bästa ekonomiska sätt. Det blev dock sonen hertig Karl, (Karl IX) som vid 22 års ålder 1572 griper sig an uppgiften att förverkliga dessa planer. Nämnda år anläggs det nya kronobruket vid Bro (nuvarande Kristinehamn) och när bruket startades 1573 flyttade fogden Anders Hansson till Bro tillsammans med underfogdar, förvaltare och skrivare sedan en kungsgård uppförts på platsen. År 1581 konfirmerade hertig Karl att handel mellan köpmän i hela Värmlands bergslag fick äga rum var 14:e dag vid Färnebo kyrka. Påföljande år reserverar han all denna marknadsföring uteslutande för köpmän och borgare vid Bro gård i samband med hans planer att där anlägga Värmlands första stad.

Kronobruket vid Bro blev emellertid av kort varaktighet. Visserligen utfärdade hertig Karl ett öppet brev från Asphyttan den 14 januari 1582 vari han klargjorde sina avsikter att låta grunda en stad vid Bro, men efter några månader framskymtar hans allt mer tilltagande villrådighet både vad gäller kronobruket vid Bro och den tilltänkta staden där. Nämnda år var han nämligen i full färd med att anlägga ett nytt kronobruk i Nykroppa. Där uppfördes också en ny kungsgård som genast blev boställe för fogden över Värmlands bergslag och nytt centrum för den administrativa verksamheten. Denna kungsgård blev också hertig Karls uppehållsort under hans många besök i Värmland.

Till Kroppa kom sålunda kronobruket vid Bro att överflyttas och planerna på den där tilltänkta staden förföll. I stället utfärdade hertig Karl den 9 oktober 1583 privilegiebrev för Mariestad vari denna stad gavs laglig rätt att bedriva handel med bergsmännen på Värmlandsberg.

Kronans järnbruk i Nykroppa utvecklades snabbt till en högst märklig anläggning och den första organiserade invandringen till Sverige av valloner kom just att ske till Nykroppa. Valloner, fransmän och tyskar fanns på Kroppa redan på 1580-talet. Sedan hertig Karl blivit landets konung 1604 var hans specielle rustmästare, fransmannen från St Denis, Paschillius Dionysis Chenon, (Påke harnesktryckare) verksam vid Kroppa kronobruk. På konungens uppdrag införde han en hop som hette "embetsfolk till Värmland från Sédan". Äventyret tog ett halvt års tid och "Påke" erhöll två oxar, tio skeppund järn och älghund som lön för besväret. Många av dessa utlänningar kom sedan att bosätta sig i den sedermera nyanlagda staden Filipstad. Namn som Bilor, (Bilack, Bylock), Chenon, Gago, Graf, (Grave), dé Preez, (D´Epreez) m fl möter oss oupphörligt i Filipstads 1600-tals historia.

Första staden

När kronobruket och kungsgården i Nykroppa tillkom fanns i Värmland ännu ingen stad. Länets första stad kom emellertid inte att grundas vare sig i Asphyttan, Bro eller Nykroppa, även om skäl härför ingalunda saknats. Det blev istället Tingvalla som 1584 fick bli platsen för Värmlands första stad - Karlstad. Samtidigt ändrades tidigare givna tillstånd att bedriva handel och varubyte på kyrkbacken vid Färnebo kyrka till att gälla köpmännen och borgarna i Karlstad. Sedan hedenhös hade Tingvalla varit Värmlands förnämsta domarsäte och samlingsplats och tillika länets betydelsefullaste Vänerhamn.

När sedan det nya 1600-talsseklet inleddes, hade den värmländska bergslagens bergsbruk och järnhantering kraftigt expanderat. Sedan 1500-talets mitt hade en mängd nya hyttor anlagts, nya anläggningar var nära förestående, stångjärnshamrar planerade och befolkningen hade därmed tillväxt. Det är också vid denna tid som Karl IX i ännu högre grad än tidigare, ingrep för att främja bergsbruket och järnproduktionen i landet. För Värmlandsbergs del utfärdade han från Örebro slott den 4 februari 1606 ett brev och uppmanade bergsmännen på "Berget" att anlägga stångjärnshamrar och utlovar etableringsstöd och hjälp med byggande av dammar och smedjor. Den 26 februari upprepar kungen samma anmaning varvid även sägs "att den marknad som bergsmännen pläga hålla (vid Fernebo kyrka) vele vi icke skola hållas på den platsen kyrkan nu står, utan flyttas ut på udden, där de kunne komma med båt".

Nymarckna

Av det nämnda dokumentet framgår att det var befolkningen som själv begärt att få flytta marknadsplatsen från Bergskalhyttan till sjön Daglösens norra ände. Genom ett omfattande långsträckt sjösystem fick bergsmännen en ypperlig transportväg söderut, såväl sommar- som vintertid. Samtidigt bestämdes att en kyrka skulle byggas på udden i sjön Daglösen och bergsmännen ålades att framforsla var sin stock till den nya kyrkan.

På den plats där stadskvarnen ännu är belägen, anlades 1608 en stångjärnshammare av fyra kompanjoner: hammarsmeden Libert (Lybbert) Hansson på Asphyttan, kyrkoherden Johannes Laurentius på Bergskalhyttan samt Niclas Gilliusson de´Preez. Den sistnämnde var av fransk härkomst och hade följt med Paschillius Dionysius Chenon till Sverige vid en av hans värvningsresor av valloner till Kroppa kronobruk. Niclas Gilliusson blev sedermera den nya stadens borgmästare och blev mycket omtalad person i Filipstads tidigaste historia, inte minst på grund av tre villkorliga dödsdomar som han ådrog sig.

Redan i äldre Västgötalagen stadgades om "torgköp" i stad och vittnen vid köps uppgörande. Magnus Erikssons stadslag omkring 1350 föreskrev att alla köp skulle göras i staden mellan lantmän och köpstadsmän och inte på landet. Ingen lantman skulle få köpa någon vara i städerna för att den "åter utförsälja i staden eller mångla". Städerna fick alltså privilegium för handel; brottet straffades med varans förlust och 40 marks böter. I enlighet med dessa principer är det därför sannolikt att Karl IX redan 1606 bestämt sig för att en stad skulle anläggas vid Daglösens strand, då han gav sitt bifall om att marknadsplatsen och kyrkan skulle flyttas från Bergskalhyttan. Men vad den nya staden skulle heta svävade alla givetvis i okunnighet om.

Den 5 maj 1606 utfärdade Karl IX en fullmakt för fogden i Närke Antonius Svensson med rätt att kräva hjälp med nya malmletningar i Karlskoga, Nora och Vikesboda socknar. Eftersom någon "Vikesboda" socken inte existerade är det troligt att det var den nya marknadsplatsen och kyrkan vid Daglösen, som kungen åsyftade och att en namnändring från Färnebo till Vikesbo eller Vikeboda var påtänkt.

Redan året innan den nya staden fick sina stadsprivilegier hade ett 15-tal familjer bosatt sig vid den nya marknadsplatsen. De hade byggt sina gårdar kring det blivande torget (Hötorget) och trakten närmast där intill. Den blivande staden hade då ännu inte fått sitt namn stadsfäst utan namnges som N y m a r c k n a.

De första Filipstadsborna

Den tidigare omtalade Niclas Gilliusson, var tillsammans med hustrun Kathlen, en av de förrsta filipstadsborna och hade byggt sin alldeles intill hammarsmedjan vid älven. Även kompanjonen och hammarsmedjan Lybbert Hansson med hustru och två drängar var med bland nybyggarna, medan de båda andra kompanjonerna bodde kvar vid Kalhyttan. Vid torget hade även bergsmannen Hans Andersson byggt. Han hade tillsammans med tre kompanjoner 1601 varit med och anlagt Stöpsjöhyttan och var den som tillsammans med sonen Börje Hansson 1611 återuppbyggde Kytthyttan. Hans Andersson kom sedermera att också fungera som borgmästare under några år. Börje Hansson byggde sin gård ett stycke från torget. Han blev ägare till gården Stensta och blev anfader till ett flertal välkända släkter. En vallon vid namn Johan Wincensson tillhörde också nybyggarna. De första hantverkarna som med sina familjer slagit sig ner vid "Nymarckna" var Anders Hjulmakare, Jean Andersson skräddare med hustru och två pigor, Sigge Skomakare, Bryngell Skomakare, Oluf Pedersson, rörsmed, Simon Rörsmed och Per Hammarsmed. Andra nybyggare var Swen Olufsson med hustru, Sven Pedersson med hustru och piga, Nils Swensson dito och Nils Håkansson med hustru.

Med bland nybyggarna fanns också en som enbart anges som Håkan. Otvivelaktigt är det Håkan Svensson - "Rike Håkan", som blev fader till den högst originelle och processlystne kyrkoherden i Filipstad, Simon Haquini Skragge. Även Håkan Svensson blev borgmästare några år i Filipstad och blev vidare svärfar till Evert Strokirk och Jacob Herweg, bägge tyskar som 1620 invandrade till Filipstad.

Vikhyttan blir Filipstad

Sommarvägarna var vid denna tid ännu bara rid-eller klövjestigar. När konungen hade ärenden till bergslagen fick han därför välja vintertid. För att ordna alla formaliteter kring den nya staden, anträdde Karl IX en resa från Örebro slott den 12 eller eventuellt 13 mars 1611. På vintervägar gick färden till Saxån där kungen gjorde ett uppehåll, troligen för nattkvarter. En häst i följet hade blivit slutkörd och bergsmannen Håkan Jonsson fick stå till tjänst med en ny. Affären bekräftades några dagar senare av bergsfogden med följande bevis: " Bekänner jag Måns Persson att jag haver varit med och uppvägt åt Håkan på Saxån för en häst H K M:t tog av honom den tid H K M:t var här vid Kroppan, osmundjärn 4 fat 15 lispund, som H K M:t muntligen honom tillsade. Att så i sanning är under mitt signet. Datum Vikhyttan den 30 Mars år 1611". (Lacksigill)

Från Saxån begav sig Karl IX till Kroppa kungsgård där han stannar till 15-17 mars, ett 20-tal dagar innan den nya stadens privilegiebrev utfärdas. Sannolikt är det den komplicerade markfrågans lösning som var anledningen det utdragna besöket. Vikhyttans mark och skogsområde skulle inlösas för att därefter doneras till den nya staden, varvid de fyra bergsmännen med sina bergsmansgårdar Svartnäs, Håkanstorp, Vädderbud och Liksta skulle erhålla ersättning på olika sätt. Paradoxalt nog finns dock inte ett enda dokument bevarat, som ger besked hur markfrågan löstes, men däremot finns handlingar bevarade om kungens "hästaffärer" i Saxån, om stöd för masugnars och hammarsmedjors uppbyggande, kvittenser på erhållna bidag mm.

När kungen återkommit till Örebro slott, utfärdade han därifrån det grundläggande privilegiebrevet för "PhilipStadh" den 6 april 1611. Dess särskilda karraktär av Bergsstad framgår av bestämmelserna att allt järn som tillverkades i Filipstads bergslag skulle föras till Filipstad och där vägas och stämplas, innan det fick försäljas. Därtill kommer att invånarna gavs rätt att bygga hyttor och idka bergsbruk inom Bergslagen.

I moderniserad språkdräkt för nutida läsare lyder privilegiebrevet:

"Philip Stad - Konung Carls Privilegier"

Vi Carl den nionde…(etc) gör veterligt att eftersom vi ifrån vår första barndom av naturlig kärlek till vårt kära fädernesland alltid sökt och åstundat det, som vårt kära fädernesland har kunnat vara till förkovring och förbättring, så vill vi ock detsamma icke heller tillbakasätta, sedan vi är bliven en lagkrönt konung uti Sverige, vad som vi kunna tänka, kan komma vårt fädernesland till gagn och välfärd både i andliga och världsliga saker, utan alltid därtill förhjälpa, att Sveriges rike och dess trogna invånares välfärd må bliva sökt och befordrat. Har fördenskull i den helige trefaldighetens namn, Gud till ära och Sveriges rikets undersåtar till gagn och godo, låtit fundera en stad i Värmland vid Vikhyttan, vilken vi vill efter denna dag skall kallas Filipstad, och givit dem, som där vill nedsätta och bo sådana privilegier som följer:

Först vill vi hålla dem vid Guds klara, rena och saliggörande ord, som är byggt och har sitt fundament och grundval på den profetiska och apostoliska skrift utan någon människas vidskeplighet och bilära.
Till det andra vill vi hålla dem vid Sveriges lag och stadga, så att de skola ha stadsrätt och lika som våra andra städer i hela riket.
Till det tredje skall de ha rättigheter lika som andra köpstadsmän har i riket att handla och vandla över allt i Sverige i alla städer och marknader, som oss och Sveriges krona tillhör.
Till det fjärde så har vi givit dem att behålla under deras stad till vedhuggning och kreatursbete Vikhyttan, som där staden är liggande.
Till det femte så vill vi härmed strängeligen och allvarligen förbjuda, att ingen, oavsett från vilken stad han är, må bygga eller bruka några gatubodar i förbemälda Filipstad, med mindre att han själv vill sätta sig ned och bo där.
Icke skall heller någon vara efterlåtet att resa upp till bergsmännen att köpa något järn i bergsmansgårdarna eller vid bergsmanshyttorna, utan i själva staden skall byggas rådhus och våghus vid torget, och sedan skall allt järn föras till våghuset och där vägas, och när det är vägt, så skall det fatas och brännas Wasan på. Och när det är skett, så må de, som köper, sedan föra det vart de vill, men icke förr.
Till det sjätte så skall dem givas rätt mål och vikt, efter vilket allt gods, som säljes och köpes, skall vägas och mätas såsom i andra städer.
Till det sjunde så vill vi efterlåta dem, som dit vill flytta och bo, tio års frihet från alla skatter.
Till det åttonde skola de ha rätt att bruka bergverk, var de några kan uppfinna, dock så att de giva oss till vederkänsla en åttondel av allt det, Gud täckes giva dem därav, när deras frihetsår är ute.
Till det nionde skall de ha rätt att uppbygga hyttor, där lägenheter och strömmar kan finnas, som oss och kronan tillhör, dock så att de skall göra oss av förbemälda hyttor vår rättighet (=betala skatt) när deras frihetsår är ute, eftersom tillfället och hyttorna kunna vara till. (I regel medgavs sex skattefria år för alla nybyggda hyttor
Till det tionde har vi nådigst unt och efterlåtit, att förbemälte Filipstads inbyggare må vara fria för allmänna skjutsresor och resandes inkvartering, dock med det beskedet, att de förordnar och tillsätter vissa gästgivare och tavernor, vilka skall vara förpliktigade att hysa härbärgera de vägfarande och låtit dem bekomma öl och mat såsom ock skaffa dem hästskjutsar, vagnar och båtar och all annan befordran, som de vägfarande kunna ha behov av, för penningar och skälig betalning, över vilket våra befallningsmän, fogdar såväl som borgmästare och råd i staden skall ha noga inseende, att sådant hålles vid makt, så att de på ingens sida, antingen den vägfarande eller stadens invånare, må ha orsak att besvära sig däröver.
Till det elfte så har vi ock nådigst unt och efterlåtit, att alla sakören (bötesbelopp), som faller i staden, skall höra oss halvparten till och den andra halvparten till staden, och den skall användas till kyrka, skolstuga och andra stadens byggnader att hålla dem vid makt.
Till det tolfte. I förbemälda Filipstad må ock bosätta sig guldsmeder, skinnare, skräddare och skomakare, vidare snickare, målare, sämskmakare, hattmakare och eljest allehanda hantverkare, som där kunna ha sin föda, vidare smeder, bagare och köttmånglare så många som behövs.
Till det trettonde skall i förbemälda Filipstad ingen adelsman, präst, ryttare eller knekt ha rätt att köpa något hus, tomt eller jord eller något av det som därtill ligger, utan skall allena borgarna emellan köpas och säljas. Det skall icke heller vara efterlåtet några borgare att ha flera tomter än den han bor på, med mindre så kunna hända, att han har barn och de vill bli borgare och boende där i staden. Och om de med döden avgår och ingen av deras släkt finns, som tomten vill bebygga och besitta, då har konungens fogde rätt att till borgmästare, rådmän och menigheten utbjuda samma tomt. De äger då värdera densamma vad den är värd, och sedan har de rätt att bebygga, den som bygga vill och erhållit borgerskap. Är inga arvingar för handen, då är vi och staden arvingar, och de penningar som därför gives, skall höra oss halvparten till och den andra halvparten staden.
Till det fjortonde skall de ha vissa bryggare och brygghus i staden och icke var brygga som han vill, utan de som blir satta därtill, de skall för elds och vådas skull ha sina brygghus och pörten utanför staden, och av allt det öl som där bryggs, skall ges en mark accis av var tunna, när deras frihetsår (skattefria år) är ute, och där skall tillsättas vissa män som skall övervaka att samma accis blir rätt given, vilka penningar ock skall komma oss halvparten till stadens byggnader. Och ingen skall vid straff drista sig till att ha någon bryggeriverksamhet i sitt eget hus. De som har bryggeriverksamhet skall låta var och en för redlig betalning brygga i deras brygghus och ge av var tunna de utmånglar och utsäljer oss en halv mark och till staden två öre.
Till det femtonde så vill vi ock här förordna, att eftersom det ofta plägar hända, att en hop främmande som är holländare, tyskar, skottar, svenskar eller av vad nation de helst kan vara, de kommer hit i riket och sätter sig ned i städerna och avlägger sin borgared och brukar handel och vandel lika med invånarna, förkovra sig och slår under sig stora ägodelar och en del sedan, när de fått den förmögenheten de önskat, säger upp sin borgared och beger sig till andra städer utom eller inom riket och brukar sina penningar, som de utfört ur landet, därför skall var och en, som borgare vill vara och handel och vandel i våra köpstäder idka och synnerligen i Filipstad, innan han blir antagen till borgare eller någon borgared avlägger, utlova att vilja bli bofast där i alla sina livsdagar. Om han detta icke vill göra, men erbjuder sig att där vilja driva handel och vandel och borgares rättighet fullgöra , då skall det icke vara honom förbjudet, sedan han har avlagt sin borgared. Emellertid medan han där är besittande, skall han vara oss, vår kära husfru (drottning) och våra efterkommande barn och livsarvingar huld, trogen och rättrådig och sedan skall han njuta borgares rättighet lika med andra stadens invånare. Men om sig så tilldrager, att han vill säga upp sin borgared och säger sig vilja flytta till andra städer och platser, vare sig inrikes eller utrikes då skall han först hembjuda till staden eller någon besutten borgare och ingen annan hus och grund, om han något sådant tillförne innehaft. Om ingen finns som sådant vill köpa, då skall staden efter värderingsmäns ord inlösa hus och grund, och en tredjedel av hans lösöre som finns i hans hus eller gömsle, skall vara förfallen under staden, Om nu ej lösöre finns under stadens gränser, utan han har det hemligen ut ur staden undanstuckit och utfört, har han till staden utan någon värdering förlorat hus och grund och har ingen, varken han eller hans arvingar, någon rätt att klandra. Finns skuld efter honom inom staden, som någon bortföra ur staden, då skall all skuld först betalas av jord och lösöre inom staden och ingen annan, sedan kräver var och en som lagen utvisar.
Till det sextonde så har vi nådigast till stadens byggnader och förbättringar, efterlåtit den tiondepenning av allt det arv, som i staden faller, så att om någon utom staden, som något arv, antingen i löst eller fast i staden tillfölle och han icke själv, ville bo i staden på det hus eller tomt som var honom tillfallen utan ville bo utom staden och förer lösören ut ur staden, skall han därav först giva i löst och fast, som förut nämnt är, till staden tionde penning och sedan skall han icke ha rätt att sälja till någon, som utom staden bor, antingen hus eller tomt som han i staden ärvt, och inte själv besitta, då skall de som i staden bo ha rätt att detta lösa och behålla efter värderingsmäns ord. Vill han inte sälja till stadsbor och icke själv besitta, då skall samma hus, jord eller tomt vara förfallen till oss och staden, oss halvparten och staden den andra halvparten.
För den skull förbjudes alla, som för vår skull vill eller skall göra låta, att de icke göra dem, som i denna nybegynta och funderade stad vill nedsätta sig, häremot hinder eller förfång i någon måtto, såsom och befalles våra undersåtar, befallningsmän och fogdar, såväl de som nu äro, såsom ock de här efter kunna komma, att de handhaver, beskyddar och bevarar dem vid dessa våra givna privilegier.

Det var en i sin stad vet sig att efterrätta. Givet i Örebro den 6 april 1611.

Carolus Christina R S
Erich Eloffsson

Den urgamla marknadsplatsen i järnriket hade därmed upphöjts till Värmlands näst äldsta stad, samtidigt som ett genombrott för betydelsefulla namnändringar skedde; Vikhyttan blev Filipstads stad, Färnebo socken och Värmlandsberg blev Filipstads bergslag.

Tommy Andersson
Artikel från tidskriften "Vår Stad" utgiven av Filipstads Gille.
Artikelförfattare Ulf Nilsson.