Bildgalleri - Finshyttans Bruk

Finshyttans historia

Digerdöden härjade hårt i våra trakter vid mitten av 1300-talet. I Färnebo socken, som låg runt Filipstad och där Finshyttan låg, överlevde blott en hustru, en dräng och två pigor. Det var verkligen ödebygder här. Men bygden började åter igen befolkas av invandrare. Gamla berättelser säger att många var tyskar, speciellt saxsare, och finnar som så många ortsnamn tyder på, Saxån, Saxhyttan, Finshyttan osv. I en gammal urkund står " att Hertig Karl nedsatte i Bergslagen några finnar, som skulle giva folket fullständigt begrepp om svedjerågs sående", och vidare att de införskrivna vallonerna byggde hyttor och blev arbetare vid dessa såsom uppsättare, masmästare, lodstöpare. Från 1540 upptar skattelängden Lasse Hälsinge som ägare vid Finshyttan och 1560 tvenne Bergsmän. Från den tiden vet vi att verksamhet var igång här. 1543 blev även en smideshammare privilegierad vid Finshyttan. Men den förstördes redan 1566. I mitten av 1700-talet började skogen ta slut, varigenom bränsleförsörjningen blev svår för hyttorna. Finshyttan blåstes därför ned 1751.

Det nya Finshyttan uppstår

Det dröjde mer än 100 år innan det blev en ny industri på den plats där Finshyttan låg. En man, Olof Bergström, med en mycket fattig barndom bodde som vuxen i Persberg, vandrade förbi Finshyttan på sin väg till Nordmark, där han under en tid hade ett arbete under en disponent Dahlgren. Han hade fäst sig för platsen och föreställde sig att stället skulle kunna passa till en industri. Han hade från att ha varit helt utan utbildning som ung pojke lyckats få sådana kontakter, som kunde ge honom kunskaper, att han successivt avancerade i sina anställningar i Persberg och Nordmark. Han visade stora talanger att förbättra den utrustning han arbetade med. En uppfinning han gjorde på en borrmaskin belönades både i Stockholm och Paris.

Bergström hade drömt att slippa tjäna andra och ville bli sin egen. Vid Finshyttan fanns vid den tiden endast en liten kvarn och en såg, som drevs av vattnet i bäcken där. Att skaffa pengar till markinköp, byggmaterial och löner var givetvis ett stort problem för den fattige Olof Bergström. Grundplåten kom genom att han upptäckte en malmåder i dagen på den den egna tomten i Persberg från vilken han kunde utvinna malm. Själv arbetade han i Nordmark så det blev hustrun Britta, som med hjälp av sönerna fick sköta brytningen. Olof Bergström hade med åren skaffat sig ett gott anseende som outtröttligt energisk och omutligt rättvis. Han lyckades därför att få låna av bruksägaren Björsson på Kalhyttan en stor summa pengar, 40.000 kronor, så att han först och främst kunde köpa mark av brukspatron Chöler på Storbron. Bergström var då köpet ägde rum 1867, 46 år gammal. Området han köpte sträckte sig från staden, ungefär där ålderdomshemmet nu ligger, till nordändan av Lersjön. I väster gränsade området till Lersjön och sträckte sig 3 km österut. Inom området fanns gruvor och skog och bränsle. Ett litet vattendrag fanns också med stora höjdskillnader, som kunde ge kraftutbyggnad.

Året efter köpet hade Bergström uppfört en 6-bladig såg samt en verkstadsbyggnad med snickeri och smedja. Man började med reparationsarbeten för gårdarna och mindre smidesarbeten för gruvorna. Men detta räckte inte till för att avbetala det stora lånet, varför Bergström var tvungen att utvidga. Snart byggde han en kupolugn, så att han kunde leverera gjutgodsdetaljer till gruvorna. Dessutom göt man grytor, stekpannor, urnor och annat som behövdes i nejden omkring. 1873 kom den första mekaniska verkstaden till, med några mindre verktygsmaskiner. Arbetsstyrkan hade då stigit till 30 man.
Pengar hade börjat flyta in och Bergström kunde göra verklighet av sina planer att bygga en hytta. Redan sommaren 1876 kom hyttan igång, en fantastisk prestation, att bara efter 9 år vara ägare till en verkstad och en hytta. Kvarnen och sågen revs och med en ny kanal till hyttan kunde vattnet driva fläktarna som för 125 år sedan. Intressant är, att vattnet senare kom att driva de första vattenturbinerna, som Finshyttan tillverkat.

Rörelsen började svälla ut så mycket att Bergström behövde hjälp med skötseln. Av Bergströms 9 söner och 3 döttrar kom fyra att verka i företaget nämligen Carl, Wilhelm, August och Alfred. Bergström hade sett till att barnen fått en bra utbildning. Wilhelm övertog skötseln av bokföring och kassa. Carl hade studerat till ingenjör. August skötte gruvbrytningen och Alfred gjuteriet. Den senare blev senare ägare till Bosjö Bruk. Det anses att dessa år var de lyckligaste i Finshyttans historia. Idel utvidgningar och framgångar.
Intressant är att följa vad som händer med de lånade pengarna. Vad jag förstår fick han även låna av Chöler. När Bergström ville betala tillbaka skulden, uttryckte Chöler önskemål att pengarna skulle stå kvar i bolaget mot en inteckning. Så blev det under Chöler livstid. Sedan bildades det en fond vars avkastning skulle användas till behövande på Chölers egendom. När den siste understödstagaren dog, delades fonden ut bland Chölers arvtagare. År 1883 dog Olof Bergström 62 år gammal, en märkesman i Filipstads historia.

Vattenturbiner börjar att tillverkas

Under åren 1883-1894 drev drevs verksamheten under namnet Olof Bergströms Sterbhus och därefter som familjebolag kallat Finshyttans Bruk. Under slutet av 1800-talet gjordes epokgörande uppfinningar på växelströmsteknikens område, som gjorde att elkraften kunde överföras på långa avstånd. Placeringen av industrier blev inte beroende av vattendragens plats. Detta passade väl ihop med vattenturbinen. Carl Bergström blev väl medveten om denna utveckling. Till en början gjorde han själv alla konstruktioner. De blev lyckade. Men hans tid räckte inte till. Några ingenjörer från trakten anställdes, men utvecklingen stod stilla. Carl Bergström tog därför kontakt med professorn vid Tekniska Högskolan i Stockholm C. Ångström, som ställde sin kunskap till Finshyttans förfogande. Nya turbinserier och konstruktioner lades upp och Finshyttan blev banbrytande och ledande firma på vattenturbinsområdet i vårt land. Vid denna tid 1889 började Olle Bergö vid Finshyttan som modellsnickarlärling. Ihärdigt och målmedvetet strävade han sig fram till ingenjör och ritkontorschef vid företaget. Många och stora förnäma anläggningar konstruerades coh utfördes under denna tid, de sista åren av 1800-talet. Olof Bergö bodde på Munkeberg, där nu campingplatsen ligger.

Konkurrens tvingar fram utveckling av vattenturbiner

Konkurrenter börjar dyka upp och det blev nödvändigt att yngre ingenjörer med högre teknisk utbildning knöts till företaget. Den unga läraren vid Bergsskolan i Filipstad Hjalmar O. Dahl, fick uppdraget att söka få fram en turbinkonstruktion som var jämbördig med en del utländska konstruktioner. Verkstaden var väl rustad för att ta upp den kampen och en provstation hade byggts i den gamla kvarnbäcken. Redan med sina första konstruktioner lyckades Dahl så väl, att Bergström beslöt att ge honom fast anställning med ett 5-årigt kontrakt från år 1907. Dahl utvecklade turbinteorierna ytterligare och omsatte sina teoretiska spekulationer i praktiska resultat. 1914 slutade Dahl vid Finshyttan och tillträdde platsen som extralärare vid KTH i Stockholm. Senare samma år blev han utnämnd till professor i ämnet Vattenmotorer och pumpar. Hans främsta merit för att få professorsutnämningen var just det stora arbete han utförde vid Finshyttan.

Åren under första världskriget blev arbetssamma år för företaget. Arbetsstyrkan var då 150 man. Bröderna Bergström kände att krafterna började tryta och ville dra sig tillbaka. Efter diverse förvecklingar blev arrangerat att Wilhelm Bergströms son Rolf, som då var chef för grepfabriken i Arvika, blev chef och stor ägare av aktier i Finshyttans Bruk 1917, men kriget var inte slut. För den mekaniska industrin var tiderna goda. Under denna tid spekulerades det våldsamt. Det blev frestande att köpa stora skogsområden vid Bolhyttan och Mögsjön.

Dåliga tider.

Konjunkturerna var fortfarnade bra några år efter kriget, men plötsligt tog de goda tiderna slut och en bekymmersam arbetslöshet uppstod. För att i någon mån dämpa arbetslösheten började man bygga ut Göta Älv vid Lilla Edet. KMW hade köpt ett patent av professor Kaplan i Brünn. Patentet innebar att skovlarna i turbinhjulet kunde vridas. Detta gjorde att verkningsgraden även vid låga belastningar kunde vara hög.

Den situationen var Rolf Bergström tvungen att göra något åt för att inte komma på efterkälken. Han kontaktade därför doktor Lawaczeck i München. Denne hade tagit fram en ny typ av tubin, som i viss mån hade samma egenskaper som Kaplanturbinen. Finshyttan köpte detta patent.
Vattenfallsstyrelsen hade beslutat att skaffa två turbiner till Lilla Edet men eftersom varken Kaplanturbinen eller Lawaczeckturbinen var utprovade valde man att köpa en av vardera, ett djärvt steg. Denna order var för Finshyttan en av de största och turbinen med ett löphjul med 6 meter i diameter var den största som tillverkats i hela världen. För Finshyttans del var det en mycket lyckad leverans med följd att Finshyttan också få ett tredje aggeregat. Man var även tvungen att utvidga verkstaden och skaffa en extra stor svarv som kunde ta 10 meter i diameter.

Men de dåliga tiderna fortsatte och orderstocken sjönk och skogarna som skulle vara till hjälp, blev istället till en börda. Hyttan blåstes ned för alltid dagen före midsommarafton 1925. Man började med att söka nya typer av tillverkningar för att fylla de stora luckor som uppstått i orderböckerna. Man tog upp tillverkning av diverse hjälpmaskiner till cellulosaindustrin, propellerpumpar och några järnbruksmaskiner. Konjunkturen gick i vågor fram till 1937. Finshyttan kom under dessa dåliga tider i bankens händer, men drevs vidare med Rolf Bergström som chef. 1937 avvecklade han sina intressen i Finshyttan. Skogarna såldes till Uddeholm och verkstadsrörelsen, kraftstionerna och den s.k. hemmaskogen till Rolf Bergström.

Rudolf Wallertz blev ägare och chef

Men Rolf Bergströms hälsa var undergrävd och han dog i mars 1938. Rudolf Wallertz, som i 13 år fungerat som företagets offertchef, blev kallad till Bergströms sjukbädd och blev där utnämnd till tjänstgörande disponent. Företaget skötes i sterbhusets namn under drygt ett år, men då denna förvaltning var tungrodd och opraktisk såldes rörelsen till Rudolf Wallertz. Han tog alltså vid, när andra världskriget började. Antalet anställda i verkstaden varierade då mellan 150 - 170 man och tjänstemännen var mellan 30 - 35 man. Det maximala antalet anställda Finshyttan senare hade, rörde sig om 225 man.

Skickliga medarbetare

Som chef för ritkontoret i början av 1940-talet fungerade Magnus Oledal. En mycket intensiv man. Han efterträdde sedan Hjalmar O. Dahl som professor vid KTH i ämnet Vattenmotorer och pumpar. Det var Wallertz stora stolthet att det lilla Finshyttan hade levererat de kunnigaste i ämnet. Kriget gjorde att det blev ett stort behov av maskinutrustning. Det stora problemet var att skaffa material och personal, många var inkallade i militärtjänstgöring.

Teknikutvecklingen måste gå vidare. Man tävlade med Nohab och KMW. Försäljning och teknik kännetecknades av stor djärvhet. I mitten av 1950-talet började elektroniken att användas inom reglertekniken, som ersättning för den tidigare mekaniska. KMW hade tagit fram ett s.k. elektriskt styrverk, men Finshyttan hade inget. Det kunde Wallertz givetvis inte tåla. Han offererade därför fyra stycken till Vattenfall utan ha någon konstruktion framme. I effekten visades bara en fyrkantig plåtlåda och ett pris, 40.000 kronor. Ordern tog Finshyttan hem. Wallertz kom hem med ordern och stegade in till Olle Hedberg, som hade hand om regulatoravdelningen och sa: "Nu djävlar Olle, ska du göra världens bästa regulator". Och Olle gjorde världens bästa regulator med helt nya principer, som Olle senare använde i Lidköping för att bygga alla SKF:s slipmaskiner för tillverkning av kullager. Finshyttan blev med den framgången ledande i reglering av vattenturbiner.

En annan skicklig man bland konstruktörerna var Torsten Wändell, konstruktör av turbin- och pumphjul. Jag tror han var den ende i Sverige, som kunde konsten att kontsruera ett hjul av toppklass direkt från teorin i böckerna. Böcker som han fick fram från olika länder. Då fanns inga datorer utan allt räknades på räknesticka. Hans noggrannhet var känd i hela staden. Han lät alltid fönstret stå på glänt för att papperet, som han ritade på, inte skulle förändras, om det blev för torrt på kontoret. Då fanns det ju inte någon plastfilm. Ett exemplar av hans skapelser står som ett monument nere vid brandstationen i Filipstad. Det tog ett helt år att rita det hjulet.
Vi försökte i varje turbinanläggning lägga in någonting oprövat nytt. Så drev vi utvecklingen vidare och på det viset tog vi inte så stora risker. Vi blev specialister på att göra produkterna en gång. Allt skulle fungera på en gång. Att prova fanns knappast tid. Vi var tvungna att tänka egenom problemen noga först, innan konstruktionen gjordes.

Wallertz, Värmlands siste brukspatron

Wallertz kunde konsten att sälja. Varje år vid kräfttiden inbjöds Finshyttans kunder till Spångbergets sommarrestaurang, till som han kallade det. "Kraftkarlsträffar". Professorerna Dahl och Oledal brukade också komma för att hålla något tekniskt avancerat föredrag. Det imponerade och hjälpte till att ge order. Wallertz hade i sin ungdom valt mellan att bli konstnär eller ingenjör, en ovanlig kombination. Rudolf Wallertz, blev den siste brukspatronen. Han hade de egenskaper, som man vill förknippa med den titeln. Han hade stor pondus. Han var en duktig ingenjör och en skicklig ekonom, samtidigt som han månade om de anställda. Han hade en vidunderlig förmåga att veta vad de anställda gick för. Han hade en stor humor och var en stor berättartalang. Han kunde vara burdus och säga vad som föll honom in. Vi som kände honom tog trots det inte illa upp. När något gick snett bullrade han ett tag, men sen satte han sig i konferansrummet tillsammans med de berörda och diskuterade fram en lösning. Lösningarna kunde vara enormt fantasifulla, rena undren ibland och Finshyttan klarade sig ur knipan.

Finshyttan byggde den stora turbinen i Norrland, en kaplanturbin med hydralisk reglering i hjulnavet. Vid igångkörningen visade det sig att servomotorn inte orka vrida skovlarna. Situationen gränsade till panik. Olle Hedberg lyckades komma på, att det gick att bygga in en extra kolv i navet, så att skovlarna gick att vrida. Men kostnaderna skulle bli enorma. En annan idé var att kapa av skovlarna i bakkanten, så att vridmomentet skulle minska och vridning skulle vara möjlig. Garantin skulle ändock klaras. Kundens representant, Vattenfalls "Vattenkalle" inkallades för disskusion. Då visade det sig att verkningsgraden var så mycket bättre med de långa skovlarna, att det skulle betala sig för Vattenfall att betala för en extra kolv i navet istället för att låta Finshyttan kapa av skovlarna. därmed hade Finshyttan klarat sig från en given förlust till att i stället få ett inkomstbringande arbete.

Wallertz brev till köparen Vattenfall var ibland dramatiska med en underton av humor. Ett speciellt brev kommer jag ihåg. Det var alltid spännande att få fram godset i tid, leveranstiderna var mycket långa, det rörde sig ofta om år för vissa detaljer. Vattenfall väntade på en stor ring av något slag. Svaret till dem blev: "Idag gick den stora karusellen åt helvete. Nu går jag upp på vinden och hänger mig." Så klarade han sig ur den knipan.

Det gamla kontoret låg som en flygel till Finshyttans herrgård. Där var det ohyggligt trångt och opraktiskt. Det blev helt nödvändigt att finna något helt annat. Det nya kontoret formgavs av Wallertz. Vi flyttade in där i början av 1948. Kontorets läge var inspirerande med en underbar utsikt. Konstruktörerna och de övriga på kontoret skulle må bra och njuta av något vackert. Då skulle de göra ett bra arbete. Det är något, som man först nu på senare tid börjat komma underfund med. Man skulle finna glädje i arbetet. Några murar existerade inte mellan avdelningarna: turbiner, pumpar, regulatorer, pappersmaskiner. Man hjälpte varandra. När jag senare kom att arbeta inom KMW började jag att förstå at det var just detta, som gjorde att Finshyttan så framgångsrikt kunde tävla med stora konkurrenterna KMW och NOHAB. När Sverige isolerades under kriget behövdes den tunga industrin i Sverige tung utrustning, som inte kunde köpas utifrån. Finshyttan fick då chansen att konstruera diverse sådan utrustning ofta med reglerdon liknande den som användes till turbinerna.

Vad Wallertz då tyckte om företagsklimatet, kan man läsa på skylten, som fortfarande hänger kvar i kontorets entré. "Detta hus byggdes som kontor till AB Finshyttans Bruk Anno D:i 1947 i Konung Gustaf V 40-de regeringsår, då Tage Erlander var Statsminister, Ernst Wigfors Finansminister och Axel Westling Landshövding i Värmlands län, då Sveriges folk tyngdes av svåra skatter, kommissionsvälde och stränga ransoneringar. Arkitekt var: Sven J. Enig Örebro. Byggmästare: Martin Thomas, Karlstad. Brukschef: Rudolf Wallertz".
De goda tiderna under slutet av 1940-talet kommer aldrig igen. Rivet efter maskiner var enormt efter all förstörelse under kriget. Försäljningsarbete behövde knappast göras. Finshyttan koncentrerade sig på att göra vattenturbiner och diverse pappersmaskiner. Järnbruksmaskinerna blev bara en produkt, som kom att existera under kriget.

Efter kriget uppstod konkurrens med utlandet, speciellt Tyskland, som hade låga löner. Den konkurrensen började strax efter år 1950. Mayer var den svåraste. Priset de offererade var en gång "10 % lägre än lägsta konkurrerande anbud". Det var ju givetvis omöjligt att slå. Mot slutet av 1950-talet började objekten för turbiner att tryta. Den utbyggda vattenkraften började ta slut i Sverige och priset på elkraft var oerhört lågt. Att försöka slå sig in i Norge var dödsdömt i förväg. Norrmännen skyddade sitt Kvaerner Brug, som var specialister på francisturbiner. Kvaerner är ju idag ägare till KMW:s turbintillverkning.

1960 till slutet.

Wallertz kände sig inte stark lägre och ville därför avyttra företaget. Han fann ingen efterträdare inom familjen. Finshyttan såldes därför 1 aug. 1959. Finshyttan hade då en mycket god finasiell ställning och hade orderböckerna fulla.
Köpare blev Karlstads Mekaniska Verkstad i Karlstad och Kristinehamn. Wallertz trodde att Finshyttan därigenom skulle kunna med framgång fortsätta sin verksamhet. Men därav blev intet. KMW och Finshyttan hade likartade tillverkningar. Man såg inte skillnaden. Finshyttan var i storlek bara tiondelen av KMW och hade en liten administration och tillverkade vanligtvis mindre turbiner och pappersmaskiner, men blev påförd kostnaderna för KMW:s tunga apparat med följd att timkostnaderna steg våldsamt. Härav följde att produkterna blev ytterligare svåra att sälja.

Den ena funktionen efter den andra flyttades till Karlstad. Till slut blev det omöjligt att driva Finshyttans kontor och alla fick erbjudande att flytta till Karlstad. Detta skedde år 1965.
Verkstaden fortsatte ett antal år i KMW:s regi med legoarbeten för KMW. Därmed hade Filipstad förlorat en stor arbetsplats med många skickliga människor både i verkstaden och på kontoret, som kunde utföra högkvalificerat arbete. Med det försvann något oersättligt för Filipstad. Man kan nog säga, att i och med att Finshyttan inte längre var en självständig arbetsplats, började kräftgången för Filipstad som hade ständigt minskande befolkningsiffror.

Tommy Andersson
Ur "Vår stad" årgång 2000
av Sven Thrysin