Bildgalleri - Filipstad på 1800-talet

Teckningar gjorda i början och mitten av 1800-talet som skildrar Filipstads centrala delar.

Filipstad under 1800-talet.

1800-talet skulle komma att bli en tidsepok kännetecknad av nytänkande och nydaning inom praktiskt taget alla verksamheter. Härigenom skapades efterhand goda förutsättningar för Filipstads utveckling när de efter storbranden 1694 indragna stadsprivilegierna återupprättades 1835 samtidigt som den från 1720 påtvingade maximeringen av antalet tillåtna hushåll på orten upphävdes.
En markant samhällsexpansion blev härigenom möjlig och Filipstad omtalades på 1860-talet som "en av landets mera betydande inlandsstäder".
Trots försvårade omständigheter hade redan långt tidigare flera betydelsefulla steg mot en stadsuppbyggnad tagits bl a genom uppförandet av lasarettet och kyrkan under 1700-talets senare decennier.
Efter en kortare ekonomisk depression i seklets början togs ytterligare väsentliga steg i och med grundandet av Filipstads Bergslags Sparbank (1823), Bergsskolan (1830) samt Filipstads Bergslags Bibliotek (1833).
Vid 1800-talets mitt fanns i Filipstads Bergslag 70-talet gruvor. Invånarantalet hade då vuxit från 560 personer år 1810 till 1.283 stycken.
Allt eftersom staden växte skapades också ekononomiska förutsättningar för en fortsatt materiell och kulturell utveckling som följande "milstolpar" visar.

År 1850 grundades Filipstads Tidning.
År 1853 byggdes den första rallvägen mellan Vikkajen till sjön Yngen i Persberg.
År 1857 fullbordas Filipstads Bergslags Kanal.
År 1870 står Stadshuset (Stadshotellet) färdigt.
År 1875 har staden 2.577 invånare.
År 1876 öppnas järnvägarna Filipstad-Daglösen-Molkom och Filipstad-Nordmark.
År 1887 påbörjas utbyggnaden av det elektriska belysningsnätet.
År 1890 har staden 3.152 invånare och det finns 80 st telefonabonnenter.
År 1896 tas stadens första dricksvattenledning i bruk.

Hur dåtidens Filipstad fungerade återhämtas från Filipstads Gilles tidskrift "Vår Stad" årgång 1937, där Olle Bergö skriver:
"Tiden är alltså omedelbart före de planerade Bergslagarnas, Östra Värmlands och Filipstads Norra Bergslags järnvägars byggande.
Närmaste industricentra är Persbergs gruvor, Långbanshyttan, Lesjöfors Bruk, Rämen-Liljendal och Oforsen. För transport av alster från och förnödenheter till dessa bruk hade ordnats en sammanhängande trafikled, s k hästbanor, mellan sjöarna och pråmar med bogserbåtar över dessa. För närtrafik mellan bruken och till staden från närmast belägna, koncentrerades transporten vintertid och då med långa hästforor av malmslädar och kolryssar. En livligt trafikerad väg på den tiden var just den som leder förbi Storhöjden med Gilles välkända utsiktstorn till Persbergs gruvfält, därifrån malm transporterades till Storbrohyttan.

Med förbigående av de övre farlederna ned till sjön Yngen vid Persberg, nämner vi vår närmaste hästbaneled (vagnar gående på en rälsbana och dragna av hästar) från Vinternäset Persberg horisontellt dragen till Aborrberget öster om Filipstad. På krönet av detta var anordnat ett spelmaskineri med bromsinrättning, så att en grövre (ca 2,5 cm) järntrådslina omslöt ett större hjul och vid linans ena ände uppe vid spelet kopplades de nedgående vagnarna, lastade med malm, och vid linans andra ända vid backens slut kopplades de de uppgående vagnarna, tomma eller försedda med för bruken avsedda laster av förnödenheter. Tyngdkraften, övervägande hos de nergående vagnarna, utgjorde sålunda dragkraften för rörelsen. Reglering av hastigheten verkställdes med bromsanordning. Banan var enkelspårig, men med korsningar vid backens mitt, där vagnarna möttes. Från Aborrtjärn drogs vagnarna med hästar fram till "Hästkullen", platsen där stadens vattenverk nu är beläget. Denna del av "rallbanan" har sedemera såsom promenadväg erhållit namnet "Kärleksvägen". Här frånkopplades hästarna, varefter farten utför banan förbi Missionskyrkan reglerades med bromsar på vagnarna lastageplatsen vid Daglösen, nuvarande kajen mellan kyrkan och dåvarande tobaksfabriken. Här var ett magasin uppfört för in- och utlämning av gods. Administrationen för befrakningarna handhades av stationsinspektoren vid östra stationen. Från Daglöskajen sträckte sig den sista bandelen med absolut rak linje ut till Storbrohyttan och dragkraften blev åter med hästar. Denna bandel ingår i nuvarande stadsplan med namnet Malmgatan efter att en följd av år sedan hästtrafiken upphört ha ägts av Östra Värmlands Järnväg. Den sista delen som förband ovanberörda bandel med närmaste järnvägsknutpunkt blev båtledes över sjöarna Daglösen, Aspen och Lungen, förbundna med kanaler och slussar, ned till Sjöändan, där en del av våra äldsta filipstadsbor gavs första tillfälle att beskåda "ånghästen", lokomotivet. Transporterna varpå godset lastades, och som dragare tjänstgjorde små bogserångare.
Att dessa skildrade trafikförhållanen gav liv, glädje och välstånd åt Filipstad, ej minst inom affärslivet var en självklar sak".

I "Vår Stad" från 1948 skriver Bror Andersson om andra transporter.

"Redan som skolpojke hade jag en brinnande lust för djur och i synnerhet hästar. Jag hade svårt att sitta stilla i skolbänken när hästtrampet hördes från Allégatan. Väl hemkommen smakade det bra med mat, men var jag omedelbart färdig för kuskbocken om så behövdes och resa till utrikes ort. Skjutsstationer fanns i Persberg, Asphyttan, Brattfors, Forshyttan, Nordmark osv.

Jag har nu många gånger svårt att fatta de prestationer som häst och karl fick vara med om. Vad sägs t ex om en resa som jag gjorde till Älvsjöhyttan. När vi startade kl 6 på morgonen var det 30 grader kallt. Torr yrsnö kom kom på natten så föret var tungt. Mitt på dagen gick temperaturen upp till 28 grader kallt. Den åkande förutom mig var en kronobetjänt som fick byta häst i Älvsjöhyttan och åka en halv mil till för att fullgöra ett utmätningsärende. Detta var en åktur på styvt 8 mil i stark kyla. På återresan frös vederbörande ur och tog tåget hem från Långbansände. När jag såsmåningom kom hem på kvällen höll jag inte på att kunna ta mig ur släden så stelfrusen var jag. Det vore många sådana resor att plocka fram ur minnet och man kan fråga sig, vem skulle nu ha lust att göra sådana resor efter häst och i sådan kyla.
En sådan myndighetsperson som kommissarien eller länsman hade också mycket av resor i det stora område som senare delats i landsfiskalsdistrikt. Enda fortskaffningsmedlet var ju häst och tåg. Min far, som ju också var fjärdningsman som man också säger, var ju ofta med. Ibland skulle folk häktas för en eller annan förseelse och far fick då fortsätta med offren till Karlstad. När det gällde sjukdom och akuta fall var ju den tidens fortskaffningsmedel ej tillfyllest. Svårare olycksfall t ex kunde inte komma till behandling så fort som nu. Om tåglägenhet fanns inom rimlig tid gick det ju bra, men annars var det bara hämta och transportera med häst. Om stark kyla rådde var ju detta vanskligt och tidsödande. Ej heller fanns tillgång till bårar och utrustning i sådan utsträckning som behövts. Ofta hämtade vi vid stationerna olycksfall som låg i godsfinkan på ett par hastigt ihopspikade slanor. Tranporten till lasarettet skedde då på en planvagn och var ju ingen trevlig syn att för öppen ridå köra genom staden.
I motsats till detta fanns också sällskapsresor till häst som kunde få ett sagolikt skimmer över sig. Jag tänker då på forna tiders slädpartier. Inte ovanligt med 15 till 20 sladar. De flesta hästar hade så kallade slädnät på sig, vilket förhöjde stämningen avsevärt. Även bloss kunde ibland förekomma. Ibland fick hästarna pusta ut på något lämpligt ställe och det dracks glögg i slädarna. Resans mål var ju ibland någon herrgård, stadshotellet eller bondgård med större utrymme för en svängom."

Apotekaren Ivar Ringström skriver följande i Filipstads Tidnings jubileumsnummer 1925, angående småstadsidyllen.

"Vår stad hade på 60-70-talet verkligen i flera avseenden prägeln av en lantlig småstad. Köpmännen kallades då för patroner och gjorde även skäl för namnet. De flesta bedrev nämligen utom sin handelsrörelse även lantbruk. En del hade andelar i gruvor och bruk och fick därför heta brukspatroner. Allt nog, patronerna hade ofta sina ladugårdar i staden på den tiden. På somrarna skulle naturligtvis deras kor ut på bete och man kunde då få se två, flera ja ända upp till ett 20-tal kor lunka genom stadens gator ut på morgonbete samt på kvällarna vallas hem igen.
Ångbåtsförbindelsen med Sjöändan var vid den här tiden stadens enda kommunikation med yttre världen, om man undantager post- och gästgivareskjuts. En stor händelse, minns jag, var att få föja med föräldrarna och fara med ångaren Franz von Schéele den vackra sjö- kanalvägen ned till Sjöändan, och under vägen få passera igenom den djupa Asphytteslussen och de tre Bjurbäcksslussarna. Det var ett stort nöje för stadsborna, att i synnerhet på vårkvällarna sedan sjöfarten kommit igång, gå ned till hamnen och utefter Strandpromenaden vid gamla kyrkogården och titta efter ångbåten och sedan då den äntligen syntes, gå ned till bryggan och hälsa på resenärerna och av dem få höra nyheter från den stora världen.
På 1880-talet fick vi lokaltelefon och elektriskt ljus. Alltså två stora framsteg för vår stad. Det elektriska ljuset blev färdigt i november 1887 samt avprovades för första gången påföljande den 1:e december på Oscarsbalen i hotellsalongen. En av de elektriska montörerna säges ha blivit nekad tillträde till balen med anledning av hans mindre nyktra tillstånd. I vredesmod häröver gick han och stängde av ljusledningen till hotellsalongen mitt under pågående dans. Att uppståndelsen och villervallan blev stor innan extra ljus och lampor kunde anskaffas, säger sig självt.
Filipstads Gymnastikförening hade på sensommaren 1884 haft kapprodd på Daglösen. Vi var några båtlag bestående av två roddare och en styrman, som skulle kappro från Bergmästarudden till Borgmästarudden. Avståndet häremellan utgör omkring 1 kilometer. Apotekare Bruzelius, jag och min bror som styrman, utgjorde ett av båtlagen och vi hade verkligen turen att nå målet på kortaste tiden samt belönades med första priset. Borta på Borgmästareudden skedde sedan prisutdelningen, som förrättades av borgmästarinnan Hammargren, som dessutom satte eklövskransar på pristagarnas huvuden. Sedan på kvälen vidtog en synnerligen trevlig regattafest då filipstadsborna i sina roddbåtar, dekorerade med flaggspel och kulörta lyktor, rodde ut till Borgmästarudden, där gemensam supé intogs i det gröna under sång och glam. Då festen väl var slut och återfärden skedde i den sena sommarnatten i de dekorerade och illuminerade båtarna och i skenet av röda och gröna bengaliska eldar på vattnet så var det verkligen som en scen ur Tusen och en natt."

Avslutningsvis några tankar kring den stadsmiljö som tillkom under seklets senare hälft. Då skapades de byggnader, gator och parkanläggningar som efterhand skulle skänka Filipstad ett skimmer av småstadsidyll. Tillsammans vittnar de långt in i vår egen tid om 1800-talets känsla för skönhet och kultur. Skalden Nils Ferlin skrev sålunda:

Nog känner du till Filipstad
i vackra Värmeland
Det är en del idylliad
invid en insjöstrand.

Dessvärre äger den lilla versen inte samma giltighet idag som då den en gång skrevs. Senare decenniers hänsynslösa omdaning av stadsbilden har definitivt satt punkt för bevarande av småstadsdrömmen från 1800-talet.

Ur Filipstads Gilles tidskrift "Vår stad" årgång 1987.
Tommy Andersson