Bildgalleri - Bergsmansgården

Bergsmansgården och Storhöjden.

Det var hösten 1931, vid en familjefest på stadshotellet, som frågan om en sammanslutning av Filipstadsbor - ett Filipstads Gille - först kom på tal bland några av de manliga gästerna. Det var så roligt att få vara tillsammans med folk, som upplevde staden på samma sätt som man själv gjort. Man hade så många gemensamma minnen från barndomens bekymmerslösa dagar, från skoltiden, från ungdomstiden med alla dess upptåg, marknader, hästskojare och original av alla möjliga slag. Dessa som samtalade härom ansåg att det var så mycket som band dem tillsammans, de måste helt enkelt höra ihop i en sammanslutning, för att där odla gamla minnen från svunna dagar. Så blev det några personer som fick i uppdrag att föra frågan vidare.

Det dröjde inte länge förrän ett allmänt sammanträde anordnades. Redan den 13 januari 1932 - tjugondag Knut - ägde detta sammanträde rum och då antogs enhälligt följande stiftelseurkund:

"Gillets ändamål är att verka för bevarandet av gamla sedvänjor och det säregna Filipstadskynnet, att arbeta för stadens väl och utveckling, tillvarataga dess olika intressen, hedra minnet av bortgångna särskilt förtjänta Filipstadsbor samt verka för god sammanhållning gillesmedlemmarna emellan samt utöva hjälpverksamhet".

Villkoren för medlemskap var från början att vara född i staden och ha uppnått en ålder av 20 år, eller att vara född på annan ort men vistats i staden minst 25 år, att vara känd för en hedrande vandel. (Efter många överläggningar beslöt man dock för några år sedan att mildra inträdesvillkoren så att inflyttade skulle få rätt till medlemskap efter att ha bott 15 år i staden). Urkunden väckte allmän genklang och arbetsformerna tilltalande med åldomliga benämningar på funktionärerna - ålderman, präntare, lådomästare, rumormästare och bisittare i Gillesrådet, som styrelsen kallades. Allt detta var något nytt i vardagens grå enahanda. Staden befann sig då - i början av 30-talet - i en nedgångsperiod. Folkmängden sjönk år efter år, skatterna steg och en allmän olust tyngde sinnena. Gillet kunde självfallet inte åstadkomma någon förändring i detta tillstånd, men för de nyblivna Gillesbröderna innebar den nya sammanslutningen en avkoppling.

Redan från början drömde man om att kunna åstadkomma ett utsiktstorn på Storhöjden. Vid varje Gillesstämma fick frågan en stöt framåt. Ett förslag av arkitekten Georg Ringström - själv filipstadsbo - verkade i högsta grad tilltalande, men skulle dock kosta över 5.000 kronor i uppförande. I Sparbanken fanns 880 kronor fonderade för ändamålet, varjämte Filipstads stad ställde i utsikt ett bidrag på 500 kronor. Men dessa medel räckte ju inte långt. På en gillesstämma beslöts då att anordna en basar för att få mera pengar. Den hölls på Stadshotellet den 3 och 4 mars 1934 under namnet "Vinteroxhälja" och blev en stor succé, inte minst i ekonomiskt avseende, ty den lämnade en behållning av 3.516:95, och dessutom ett glatt minne för både arrangörer och deltagare.

Nu kunde man omedelbart skrida till förverkligande av tornplanerna. Gillets första markförvärv kom till stånd - ett tunnland tomtmark på Storhöjden högsta del, omkring triangelpunkten 304 inköptes. Entreprenadkontrakt upprättades med byggmästare Gustaf Olson, som under juni månad 1934 påbörjade tornbyggdet. Den 9 september samma år förrättades invigningen, vilken blev en verklig folkfest. Så mycket folk har varken förr eller senare på en gång varit samlade på Storhöjden. Och alla dessa festdeltagare hade gått till fots dit upp. Vägen till Storhöjden var knappt farbar med personbil på den tiden. Det var med svårighet virket till tornet hade kunnat transporteras dit med lastbil.

Vid invigningen utfördes musik av en avdelning ur Värmlands Regementes musikkår, dåvarande åldermannen, fabrikör Gustaf Rosendahl hälsningstalade, stadsfullmäktiges ordförande, bankdirektör Dan. Frankel högtidstalade, redaktör Birger Forsberg föredrog en av honom skriven prolog och Filipstads manskör medverkade med sång. Ett strålande sommarväder rådde och invigningen fick ett i allo värdigt förlopp. Ur bankdirektör Frankels tal må följande här återgivas:

"Här på Storhöjdens högsta punkt har den sammanslutning som kallas Filipstads Gille, velat åt samtid och eftervärld uppföra ett utsiktstorn, för att bereda intresserade tillfälle att i mera vidsträckt omfattning beskåda vår bygds och stads säregna skönhet. Vår gemensamma önskan för att detta vackra, i förnäm stil byggda och i urberget förankrade torn, måtte lik en fyrbåk visa vägen till en rofylld plats, där besökaren kan finna en stunds vila och vederkvickelse i beskådandet av en säregen natur"

Under de sedan dess gångna åren har mer an hundratusentalet tornbesökare hänförts av den storslagna utsikten. Bland dessa även utlänningar, som alla varit imponerade av utsikten över Bergslagsbyggden.

Med fantasiens hjälp kan man här uppe rent av blicka in i förgången tid. Höjderna, som förtona i blått lånigt bort i fjärran, är desamma nu som fordom. Skogen var kanske tätare och större och åkertegarna färre än nu. Man kan också blicka in i Bergslagens storhetstid - malmens, träkolets, järnet, hyttornas och bergsmännens arbetsfyllda tid. Då hade man i skymningen från denna plats kunnat se lågorna flamma mot skyn från minst dussintalet masugnar i den omgivande terrängen, och känna den friska lukten av milrök. Säkerligen kan knappast någon annan del av världen uppvisa en motsvarighet till detta.

I sin artikel om Filipstadstraktens geologi i denna minnesskrift, tar professor Nils H. Magnusson Storhöjdens utsiktstorn till utgångspunkt för sin skildring, och en av vårt lands främsta geografiska författare, framlidne rektorn, fil.dr. Jalmar Furuskog, skrev i förtalet till Värmlandsdelen av samlingsverket Svenska stadsmonografier följande:

"Följ med upp i utsiktstornet på Storhöjden så ska vi se hur staden Filipstad är belägen. Runt om oss utbreder sig en ändlös höjdplatå med höjdryggar som smyger sig intill varandra likt stelnande havsvågor. Det är det väldiga nordsvenska höglandet, som här har en av sina sydligaste utposter. Höjderna äro bevuxna med tall och gran, den mörkaste och allvarligaste av alla europeiska skogstyper. I dalgångarna glittra sjöarna, och där lyser också en smula ljus grönska från mänskliga odlingar. Men allt som människan företar sig, ser så litet ut i detta monumentala lanskap. Här är naturen sedan urminnes tider den stränge härskaren, och människan är en nykomling. Men därnere i den djupaste dalgången, omgiven av tre sjöar, ligger ju staden ...."

Tillkomsten av tornet blev en milstolpe i Gillets historia, som kom att få större betydelse, än vad någon av dess tillskyndare hade anat. Vid sidan av den ideologiska, fick Gillet här en praktisk uppgift, som stundom överskuggat allt annat. Utan tvekan tillfördes staden genom tornanläggningen en turistattraktion, som i betydelse kommer närmast efter John Ericsson-mausoleet.

Men tornet kunde inte vara allena däruppe. Det måste vårdas och skötas. Tornbesökarnas anspråk på förfriskningar måste också kunna tillgodoses. Flera olika förslag prövades, men slutligen sannade man för en gammal bergsmansgård i Bosjön, som stått obebodd i några år och som nu kunde förvärvas för 300 kronor. En äldre byggmästare i Nordmark - N.J. Olsson, gemenligen Nils-Orsa kallad - kunde åtaga sig rivningen och återuppförandet för 1.450 kronor. Man kalkylerade med att gården skulle uppföras fullt färdig för 3.300 kronor. Vid en extra Gillesstämma den 18 juli 1935 beslutades att gården skulle inköpas och flyttas till Storhöjden.

När skrivaren efter några veckor besökte Bosjön, för att konstatera att byggnaden var ordentligt nedtagen, höll Nils-Orsa på att bränna upp allt skräp som fanns kvar efter rivningen. Där stod han - Nils-Orsa - långhårig, sotig och svettig - som en triumferande hövding och betraktade sitt verk. Den gamla Bergsmansgården Viken i Bösjön, som gått i arv från far till son i flera generationer, var nu nedriven. Den siste bergsmannen som ägt gården, innan den övergick i bolagets ägo, var Kristoffer Mattsson.

På marknadsdagen den 9 september 1935 - på dagen jämt ett år efter tornets invigning - hjälptes skrivaren och byggmästaren åt att bestämma gården läge på den nya platsen samt att sätta ut profiler för betongplintarna på vilka huset skulle vila. Virket hade då med lastbil fraktats upp till Storhöjden. Någon vecka senare genljöd rymden däruppe av hammarslagen från bygget, upptimringen hade börjat. En vacker plats, med utsikt över staden, hade gården fått och den döptes redan nu till Bergsmansgården. Den blev nödtorftigt färdig för inflyttning strax före jul, men en del inredningsarbeten återstod och först våren 1936 stod den fullt klar. Det var visserligen ett djärvt grepp av Gillet, att så snart efter tornets uppförande realisera planen på en vaktmästare-och serveringslokal, men Gillet hade ingen annan råd. Finansieringen blev dock ett bekymmer. Den uppgjorda kalkylen höll inte. Under byggnationen tillkom kostnaden för värmeledning, som man tidigare inte räknat med, dessutom tillkom kostnaden för inventarierna.

Glädjande nog möttes Gillets strävanden med ett stort intresse och stöd gavs från olika håll. En andra "Vinteroxhälj" på stadshotellet gav även denna gång ett gott ekonomiskt resultat. Vidare anordnades ett "tavellotteri", i vilket vinsterna utgjordes av konstverk som skänkts till Gillet av bl.a. konstnärerna Anshelm Schultsberg, Sigge Bergström, Paul Grundmark och Albin Ferneman samt en del privatpersoner.

Midsommardagen 1936 ägde den officiella invigningen av Bergsmansgården rum. Vid denna medverkade bl.a. Professor Helge Kjellin, Karlstad, åldermannen, fabrikör Gustaf Rosendahl, redaktör Birger Forsberg m. Fl. Flera hundra personer hade infunnit sig, trots att vädret var mindre gynnsamt.

Serveringsrörelsen, som kom igång på nyåret 1936, gav den första tiden ringa utbyte, men det ökades efterhand och snart fick Bergsmansgården uppleva sin första storhetstid. Särskilt på söndagarna var där så fullt med folka att det blev trångt om plats. Att 400 till 500 kaffegäster kunde förekomma under en söndagseftermiddag, var ingalunda ovanligt, trots de alltjämt dåliga förbindelserna mellan staden och Storhöjden. Den ojämförligt största delen av de besökande tillryggalade vägen dit upp till fots. Serveringsrörelsen växte undan för undan, långt över tillgängliga resurser.

Inom Gillet började man planera för ännu en gård, för att i första hand kunna bereda bostad åt personalen. "Tag då till den gården så stor att gäster kunna få bo och äta häruppe, och inandas denna härliga luft, som är den verkliga rekreationskällan" sade vid ett besök däruppe Mauritz Hellberg i Karlstad, riksdagsman och dåvarande redaktör för Karlstads-Tidningen.
Uppmuntrade bl.a. Av detta uttalande vände sig åter Gillet till Bosjö bruk och fann där just vad som behövdes. Flygelbyggnaden vid herrgården skulle just rivas, och denna byggnad fick Gillet mottaga som gåva av ägaren Billeruds AB, genom gåvobrev av den 18 november 1938. Den revs samma år och transporterades med lastbil till Storhöjden vårvintern 1939.

Under denna vårvinter fick Storhöjdsanläggningen äran och glädjen av ett mycket celebert besök. SM på skidor var detta år förlagt till Filipstad med prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla som spelens beskyddare. Gillet fick det hedrande uppdraget att svara för en lunch för prinsparet jämte uppvaktning samt ledningen för skidspelen. Bland de deltagande gästerna märktes även dåvarande landshövdingen i Värmland Ivar Wennerström med maka. De besökande uttryckte samfällt sin beundran över det utomordentliga läge som anläggningen hade.

Den senaste erhållna gården uppfördes under vintern och våren 1939 och invigdes på sommaren. Gården som fick namnet Bosjögården, innehåller sju rum och kök, en större sal - Gillessalen - samt källarvåning med pannrum och andra utrymmen. Anläggningen stod startklar när andra världskriget utbröt hösten 1939. Rörelsen bedrevs med växlande framgång under de första krigsåren, men måste senare nedläggas enär svårigheterna med ransoneringar, bränslebrist m.m. blev övermäktiga. Bostadslägenheterna i Bosjögården uthyrdes och en obetydlig serveringsrörelse bedrevs under sommarmånaderna.

Efter krigets slut återupptogs verksamheten och hade under somrarna betydande omfattning. År 1948 inleddes ett synnerligen värdefullt samarbete med Svenska Turistföreningen, som då flyttade sitt tidigare på annan plats i Bergslagen förlagda vandrarhem till Storhöjden och Bosjögården. Starten blev god och vandrarhemmets skötsel lovordades av såväl gästerna som Turistföreningen. Första året övernattade 580 gäster i vandrarhemmet och av dessa var det väl knappt 10 % som färdades med motorfordon. De flesta hade trampcykel eller vandrade till fots. Bussförbindelse mellan staden och Storhöjden hade nu inrättats, och detta underlättade givetvis färden upp för de branta backarna.

Numera färdas de flesta vandrarhemsgästerna med motorfordon, vandrarna hör till undantagen liksom cyklisterna. Klientelet har även förändrats och utgöres nu till övervägande del av familjer med barn. Det tillgängliga utrymmet för vandrarhemmet visade sig otillräckligt varför ytterligare en byggnad, den s.k. Lillstugan, uppfördes som i fyra rum kan mottaga 16 gäster. Vandrarhemmet förfogar nu över ca 40 bäddar.

Finansieringen av Storhöjdsanläggningen - som utsiktstornet, Bergsmansgården och Bosjögården brukar kallas med ett gemensamt namn - har givetvis erbjudit betydande svårigheter för Gillet. Det är ju inte bara uppförandet och underhållet av byggnaderna som dragit betydande kostnader, även om priserna efter nutida kostnadsläge kan anses måttliga. För att bara ta en sådan sak som lösandet av vatten- och avloppsfrågan har detta dragit en kostnad på omkring 20.000 kronor, beroende på de många misslyckade försök som utförts. Underhåll och reparationer har dragit stora kostnader, likaså har en del moderniseringar undan för undan företagits.

Från staden erhöll Gillet som förut nämnts 500 kronor som bidrag till utsiktstornet och dessutom har ett bidrag på 2000 kronor erhållits för lösandet av vattenfrågan, men det är också allt som staden kostat på denna betydande attraktion, med undantag av att vägen upp till Storhöjden underhållits och delvis ombyggts, men då bör man komma ihåg att denna väg dessutom tillgodoser ett stort antal stadsbor som är bosatta i denna del av staden.

Vad som hjälpt Gillet att klara finansieringen är dels den mycket värdefulla hjälp som erhållit av sin systerorganisation Filipstads Damgille samt att Gillet blivit - rätt betydande skogsägare.

Närmast i avsikt att skydda Storhöjdsanläggningen från störande bebyggelse omedelbart intill anläggningen, varigenom den skulle förlora sin karaktär av fritidsreservat, har Gillet efterhand inköpt markområden runt omkring Storhöjdsanläggningen. Större delen av dessa markområden är skogsbeväxta och under årens lopp har en del virke kunnat säljas, som gett inkomster. Gillet har vidare sålt en del tomter på betryggande avstånd från anläggningen o.s.v. Marköpet krävde naturligtvis banklån för att kunna genomföras och härvidlag fick Gillesmedlemmarna även ikläda sig personlig borgen, men detta lån har nu avvecklats och Gillet är alltjämt ägare till ca 35 tunnland skogsmark omkring anläggningen.

Givetvis skulle ytterligare ombyggnader och moderniseringar behöva genomföras, och kommer väl att genomföras så snart de ekonomiska möjligheterna härför kan skapas. Att anläggningen är populär både bland stadsborna och bland gästande besökare från andra orter har man många bevis för. Familjefester, föreningssamkväm och andra enskilda tillställningar förläggas ofta dit.

Det är mycket som bidrager till att folk bidrager till att folk trivs häruppe. Den vackra utsikten, den härliga luften, den enkla robusta inredningen är kanske bidragande orsaker.

Gillet skulle gärna önska att ytterligare kunna utöka anläggningen, t.ex. genom att kunna få en riktig "brukspatronsgård" som komplement till de nuvarande byggnaderna. Man har nog kastat blickarna på den s.k. Myhrmansgården vid Hantverksgatan, vilken lär avses rivas. Men även om den kunde erhållas gratis - det är staden som inköpt den för att sanera området där den nu ligger - så kostar det för mycket att flytta den. Men det skulle bli ett pampigt tillskott i Storhöjdsanläggningen. Det skulle bli ett vandrarhem det! Myhrmansgården uppfördes på sin tid av bruksägaren Christoffer Myhrman på Rämmen, Esaias Tegnérs svärfar. Med denna gård bevarad på Storhöjden skulle Tegnérminnet kunna på ett påtagligt sätt kunna bevaras för samtid och kommande tider i den bygd där Tegnér skrev de bekanta orden i Svea 1811 - 200 år efter det att Filipstad grundlades:

"Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag av jättehänder kastad;
tätt över skuldran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftig bo han stora sinnen amma".

För att förverkliga denna tanke borde bidrag vara motiverade både från staden och fonden för friluftslivets främjande och varför inte från de företag som nu exploaterar de naturtillgångar, som Tegnér nämner i sin dikt.

Så skriver dåvarande åldermannen Ingenjör Ragnar Forsberg 1962 i "En bok om Filipstad".

Här andas fortfarande Gillet framtidstro angående Storhöjden. Anläggningen lockade fortfarande många besökare. Bl.a. installerades Filipstads första TV i Bergsmansgården. Bara det lockade många nyfikna besökare. Storhöjdens gynnsamma läge möjliggjorde detta då sändningen kom från Skövdesändaren.

Natten till den 13 september 1972 brann dock Bergsmansgården ned till grunden. Efter det blev Storhöjden sig aldrig mer likt trots att serveringen överflyttades till Bosjögården. Gillet hade nu planer på en storsatsning i anläggningen men projektet ansågs alltför riskfyllt. Därför såldes Storhöjden till Arne Stjernlöf 1982.

Den 19 september 1993 brann även Bosjögården, varför det återstod bara den "Lilla stugan" och själva tornet av den forna anläggningen. Men som sagt fortfarande finns ju tornet kvar som majestätiskt reser sig på Storhöjden och skänker varje besökare en vidunderlig utsikt över Filipstad med omnejd. Bara det är värt ett besök.

Tommy Andersson