Bildgalleri - Filipstads krönika
Läsvärd krönika skriven av Solveig Stjerne 1934 och publicerad i Karlstads Tidning.
ALLVARLIGT, under buskiga ögonbryn blickar Bergslagen främlingen emot. Nå främling kanske är lite för mycket sagt, då man inte är längre bortifrån än Karlstad - det tar inte mer än ett par timmar för oss här i residensstaden att kvista iväg till den lilla värmländska bergslagsstaden där uppe vid Daglösens strand. Men nog kände jag mig nästan som en upptäcktsresande inför ett särdeles angenämt företag, då jag en solvit förvinterdag tog bussen till Filipstad för att se i vad mån denna stad kunde göras till föremål för lite uppmärksamhet i Karlstads - Tidningens julnummer.
Uppgiften föreföll mig som sagt lockande, men en aning förrädisk! Om det hade varit fråga om Arvika - det glada och bohemiska Arvika, där jag känner mig hemma sedan gammalt, eller det borgerligt vederhäftiga Kristinehamn, där jag åtminstone hittar från järnvägsstationen till Stadshotellet. Men Filipstad ! Mina förkunskaper om denna stad voro högst ofullständiga och grundade sig på synnerligen fragmentariska och dessutom motsägande erfarenheter nämligen:
Pro primo: en midsommarafton på Spångberget, från vilken jag särskilt minns ett smörgåsbord med en fläkt av gamla tider över;
Pro secundo; en het och dammig julidag år 1931, då jag som kronprinsesereporter trött och halvt ihjälsvulten fick stå bakom en dörr på Stadshotellet och kika i en springa på Filipstads grädda, som smorde kråset i skenet av den kronprinsliga nåden ( efter tre minuters kikande tröttnade jag, for raka vägen hem till Karlstad och lämnade reportaget ensamt åt en mera lyckligt lottad filipstadskollega därinne vid festbordet);
Pro tertio: ett kort, men angenämt sammanträffande men konungen av Bondböneriket, då han under en representantresa i grannkungariket Sverige även hedrade Karlstad med ett besök.
Ja, och så visste jag naturligtvis det där om pianobenen, det ingår ju i allmänbildningen! Men annars var ju Filipstad för mig en vit fläck på kartan……..
DET VAR SOM SAGT en förvinterdag med sol och blå himmel. Årets första snö hade fallit och låg ännu kvar som ett lätt puderlager över markerna.
Ju längre upp mot Bergslagen vi kom ju vitare blev landskapet. Skogarna djupnade … snön låg vaddmjuk över släpande grenar och försatte mig i en julstämning, vilken kom som beställd med hänsyn till syftet med min resa. Bergslagslandskapet är till karaktären vinterligt, det är allvarligt, strängt och märgfullt; där är vildmark, ödemark: berg "som är jättar med järn till märg", branta stup, svarta skogstjärnar, snår och vilda myrar; det är mängt med naturmystik, befolkat med naturväsen; där är sjumilaskogarnas mörka hemligheter, milröken som blandar sig med höstdimmorna och lägger sig tungt kring kolkojan, där den ensamme kolaren suger sin pipa framför elden medan allsköns "skrömt" och trolltyg huserar runtomkring, tassande, smygande knäppande och knakande....
Här lever det förgångna längre kvar än mången annanstans - den romantiska övertron, naturmysticismen. Ensam i veckotal med den stora tysta skogen runtomkring och alla dess hemlighetsfulla suckar och ljud, trött och utvakad av att passa milan dygnet runt, tycker kolaren sig se och höra många underliga ting. Skrömt och otyg, tomtar och troll är hans natliga sällskap och skogsrået hemsöker honom titt som tätt. Ännu finnas många gamla kolare där uppe i skogarna, som kan berätta om sina möten med den sällsamma damen. Men det är inte alltid de vilja berätta. Sådana saker gör man klokast i att tala tyst om - i synnerhet nar det är något representant för senare tiders tvivlande släkten är i närheten. "Det finns mycket mellan himmel och jord"... Men det förstår inte den som aldrig legat ensam på granbritsen i en liten kolkoja i sjumilaskogen och lyssnat till skogens många viskande röster i höstmörkret runtom....
Här i dessa skogar, bland dessa berg och dalar bröt järnet bygd för långliga tider sedan. Under ett par århundraden drevs här den svenska järnhanteringen som en mäktig och betydande näring. Gruvor bröts och hyttor blåstes, malmfororna drogs i långa rader på Bergslagens krokiga vintervägar och skenet från hyttkransarna sände ut sina värmande strålknippen i nätternas mörker. Som glödande lava skildes järnet ur malmen. Det var den värmländska järnhanteringens glanstid, en det hårda arbetets, fartens och arbetsglädjens tid i "Wermelandsberg", som det på den tiden hett.
Redan under Erik av Pommern fick Bergslagen sina första privilegier. Sin snabbaste utveckling nådde det emellertid under värmlandshertingen Karl, sedermera Konung Karl IX. Under sina långa vistelser i värmländska Bergslagen kom denne järnhanteringens skyddspatron att tänka på att här borde finnas en stad, dit den betydande handeln kunde koncentreras. Därigenom skulle s.k. "landköp" - handel utanför städerna - kunna förbjudas och en stor inkomst komma kronan till del genom den tull, som måste betalas för alla till städerna införda varor. I den vackra dalgången mellan de tre vattnen Daglösen, Fernsjön och Lersjön, vid den innersta viken av Daglösen låg Bergslagens marknadsplats och hit hade också flyttats Färnebo kyrka; det var den naturliga platsen för den nya staden, som erhöll sina priviligier den 6 april 1611 och kallades "Philippistad" efter Karl IX:s yngste som Karl Filip, "Carolus Philippus". Ännu lever denna gamla forn kvar i folkets mun som "Filipesta".
En viktig byggnad i den nya staden var våghuset, som jämte rådhuset fick sin plats vid torget. Ingen fick köpa järn i Bergslagen utan att det först fördes till våghuset i Filipstad och vägdes "och när det är wäget så skall det fatas och brännas Wasan på, och när det är skeedt, så måge de wella men icke förr". Det var en rätt betydande handel som drevs av borgarna i Filipstad; handlarna hade var och en sina bergsmän, som hämtade livsmedel hos sina "förlagsmän" och betalade med järn. Arrangemanget hade sina sidor och det slutade ofta med att bergsmännen satte sig i för stora skulder och inte kunde inlösa sina förbindelser hos borgarna. Det dröjde inte länge förrän det uppstod misshälligheter mellan staden och bergslagen. Bergsmännen klagade över att de blev uppskörtade och skinnade av borgarna, och dessa i sin tur klagade på att det idkades landköp i Bergslagen och att bergsmännen underlät att föra en del järn till vägningen i Filipstad. Tvistigheterna drogs gång efter gång inför högre forum och olika överenskommelser gjordes, men tvedräkten tycktes vara djupt rotad. Till slut såg det ut som om Bergslagen skulle triumfera. År 1694 började en hemsökelsernas tid för Filipstad. Den inleddes med en väldig eldsvåda som ödelade största delen av staden eller inte mindre än 85 gårdar.
Enligt sägnen skulle kort dessförinnan en finngumma av rådstugurätten dömts att brännas på bål "som häxa". Hon skulle då ha kallat himlens makter till vittne på att så länge en orättrådig dom avkunnades i Filipstad skulle inte domarna få ro i sina gravar; vidare svor hon på att staden skulle förstöras av eld och vatten. Den senare spådomens uppfyllelse fick man ju inte vänta länge på. Hur det med den förra är litet svårare att veta, men man får väl anta att domarna i Filipstad är medvetna om det dubbelt ansvarsfulla värv, som vilar på dem!
Nå, Filipstads olycka väckte ingalunda något större medlidande bland de kringboende bergsmännen. Istället skyndade bergskollegium att anmäla "den stora skada, som bergverken skulle taga, om de förolyckades tilläts uppbygga sina gårdar". Så måttades det andra dråpslaget mot Filipstad: den 11 april 1695 miste staden sina stadsprivilegier, borgarna utvisades och förständigades att bosätta sig i andra städer.
Filipstad var dock inte så lätt att utrota. Det var den naturliga marknads- och handelsplatsen, där bergsmän och bönder sedan långliga tider varit vana att träffas. Borgarna envisades att stanna kvar trots att många dem vid den sk. "första ruineringen" utdrevs med våld lyckades dock ett fåtal hålla sig kvar och så småningom dristade sig några av de utdrivna också flytta tillbaka. 1720 utfärdades köpingprivilegier för Filipstad - trots bergsmännens missbelåtna grymtningar - och några år därefter bestämdes att antal hushåll skulle vara högst 60, vilket gjorde att familjerna i största möjliga utsträckning slöt sig samman till gemensamma hushåll.
Trots detta fanns det övertaliga hushåll och 1724 kommenderades kapten Clas Gegerhorn i spetsen för ett kompani soldater till Filipstad för att verkställa den "andra ruineringen" - "Murarna blefvo då nedrefne, dörrarna borttagna, och hustrur, som nyligen fallit i barnsäng, blefvo tillika med späda barnen utburna på vretarne, hvilken åtgärd ej skall varit mindre grämande för de exekverande än för dem, som måste skiljas vid sina egendomar och gods som sparf från ax, och ho skulle icke röras till medlidande öfver sådan framfart i fredliga tider".
Med förvånansvärd seghet höll emellertid Filipstad kvar livhanken. Ytterligare ett par gånger förstördes staden till stora delar av eldsvådor och tvisterna med Bergslagen fortsatte alltjämt. Inte förrän 1835 fick Filipstad sin fulla frihet till utveckling och en blomstringstid tog sin början. Från 1815 till 1894 ökades innevånarantalet från 551 personer till 3200 och inom byggnadsverksamheten och andra områden gick utvecklingen i samma raska takt. Det var en det lugna arbetets och uppbyggnadstid - men det var också den svallande livsglädjens, det glada skämtets, de tokroliga muntrationernas, de strålande festernas, de väldiga brukspatronernas och de stora originalens tid - det lyckligaste och mest idylliska skedet i Filipstads historia, då den lilla bergslagsstaden var en liten idyllisk värld för sig, vilken "omständigheterna så småningom grumlade och sedan uniformerade i anständighetens byxben", för att tala med bergslagskännaren Åke Hasselblad.
NÄR MAN FÖRST kommer till det nutida Filipstad, anar man inte stort av dess stormiga förflutna. Det är en småstadsidyll i en lugn och stilla liten vrå av världen. Det finns ett stort torg och ett stort stadshotell och små krokiga gator och små täppor och en rinnande älv och en gammal vit kyrka och alla andra saker, som höra svensk småstadsmiljö till. Ja, där saknas inte ens den obligatoriska "skyskrapan", som vid varje småstadstorg mer eller mindre imponerande stenpondus markerar senare tiders intåg.
Men ändå är Filipstad just Filipstad och inte ett dugg Trosa, Strängnäs eller Grönköping. Det har sina egna anletsdrag, sin egen fysionomi - kanske den mest värmländska av de värmländska städernas. Hur vackert och naturligt ligger inte den lilla staden där i dalen vid Daglösens lummiga strand, medelpunkten i ett stort grant stycke bergslagsnatur. Blanka vatten och blånande berg sluta den i djup famn, där den drömmer om gångna orostider och lyckoår. Bergjättarna, som sett den födas och strida, sett den brännas, härjas och ruineras, sett den blomstra och glädjas, vakta den även nu i dess lugna vila. De är trogna, trots att de inte längre kunna nära den stor och stark med sin järnmärg - det ligger trygghet i deras närvaro. Det är också som om människorna ville krypa så långt in till bergens hjärta som möjligt: högt uppe på de skogsklädda sluttningarna ha de byggt sina boningar och vägarna och stigarna slingra sig oförväget upp mot de högsta höjderna.
Storslagen och mäktig är denna tavla, sådan man ser den från Filipstads Gilles nya utsiktstorn på Storhöjden. Med ett gruvtorns slutna linjer reser det sig på den fasta graniten högt över granar och tallar - en lysande röd fyrbåk i ett mäktigt grönt och susande hav. Det var en sen eftermiddagsstund jag fördes dit uppför de branta stupen, där vägen krånglar sig i de vildaste krumbukter runt knallar och språng. Här några minuters väg från staden, reser sig vildskogen mäktig och mörk med trolska skuggor under mossiga gammeltallar och gråa granitblock strödda ut av jättarna någon gång i hedenhös.
Det är den gamla Persbergsvägen vi följa en bit, innan vi tar av på skogsstigen som går upp till tornet. Kunde den vägen tala så skulle vi nog få höra på historier - både av det roliga och det blodiga slaget! Det gick hett till här i krokarna förr i världen, då Persbergs gruvarbetare kom dragande i "pickartåg" till Filipstad vid "Oxhälja" och årets andra stora folkfestliga evenemang. Och det fanns många underliga nästen och hål borta i skogarna där allehanda löst folk hade sitt hemvist. Man betänkte sig två gånger, innan man begav sig ensam iväg efter mörkrets inbrott åt detta håll, och det gällde att ha kniven till hands ifall det skulle bli batalj av i någon vägkrok, ty många gånger kunde livet stå på spel om skogarna desperados var i farten.
Här i skogen får jag också se något som mest liknar ett mossigt och övergivet stenröse med ett buktande jordtak över: sannerligen, en riktig gammal "stenkuja", hopsjunken och mossig av ålder, mera lik ett skogstrolls kula än en människoboning. Numera används det väl på sin höjd som redskapsskjul, men det är nog inte så länge sedan det bodde människor i denna lilla, lilla koja, till hälften nedgrävd i jorden och till hälften hopplockad av stenar, som med otrolig möda brutits ur stenmarken runt om.
Ett par strofer ringer i öronen på mig:
Vid Bymon på vägen till Byn
där bor Lars i Kuja i skogens bryn,
i hemmanet i Byn, om jag ej tar fel,
de äga han och hans kärring
en hundratrettiotredjedel
med äng och åker och äring.
Men ängen är skäligen klen
och åkern mager och äringen sen,
ty allt, som växer åt Lars är sten,
och sten är dålig förtäring.
Men Lars har armar och Lars har ben
och gnidig och seg är hans käring
Han plockar och gräver och sliter och drar,
och käringen spar,
den som spar han har,
av nävgröt ha de sin näring
Och länsman kommer och länsman tar,
och Lars han sliter och Stina spar,
och fast han knappt äger skjortan kvar,
så tror Lars i Kuja på bättre dar,
så ock Lars i Kujas käring.
Det är "kujornas" sega gråa, envisa, för oss sena tiders barn hart när ofattbara släkte, sådant Fröding så precist skildrat det. Det fanns många av den sorten här i Filipstads utkanter. Och än kan man träffa på personer däruppe, som inte vetat av någon annat barndomshem än en sådan "Kuja".....
Det är en underlig kontrast mellan den lilla låga kojan och det röda smäckra tornet där uppe på toppen. Det tycks mig som vore de symboler var och en på sitt för Bergslagen och dess folk: kojan, det är den sega livsviljan och den envisa uthålligheten i vardagens strider och bekymmer; tornet, det är festglädjen, högtidshumöret och förmågan att kunna slå sig lös och njuta av stunden, som åtminstone förr utmärkte bergslagsfolket och gjorde det möjligt för dem att uthärda isoleringen under de långa mörka vintrarna och det hårda strävsamma livet vid hyttor och bruk, i skogar och gruvor.
När man står där uppe på tornet och ser alla de vägar, som slingrar sig in mot den lilla leksaksstaden därnere på dalbottnen går tankarna osökt tillbaka till den tid , då Filipstad var centrum i en liten isolerad värld mellan bergen, mötesplats för dem största och mest pregnanta samling mänskliga originaltyper, som det här landskapet väl mågonsin frambragt - och det vill sannerligen inte säga litet. Vad var det som gjorde att humorn, ursprungligheten, den oförfalskade originaliteten här sprudlade rikare ur hjärtekällorna än mången annanstädes? Ja, det berodde väl på den isolerade miljön, där gammaldags seder och bruk bibehölls längre än annorstädes, och som man kanske vågar anta till inte så liten del bottnade i den vallonsk-nordiska blodblandningen i många av de gamla bergslagssläkterna.
Inom alla folklager och samhällsklasser frodas originaliteten. Runt om på herrgårdarna satt brukspatronerna och regerade i patriarkalisk maktfullkomlighet. Och för dem alla var Filipstad den lockande medelpunkten och mötesplatsen. Här träffades de hos handelsmännen, på hotellet - "tehålle" - eller i de stora gästfria borgarhemmen, där dörrarna alltid stod öppna på vid gavel för det glada bruksfolket - liksom de stora herrgårdarna alltid var öppna för gäster från stan.
När de glada brukspatronerna kom åkande sprickfärdiga av skämtlystnad och skojarhumör blev det luft i luckan, klackarna i taket, - ja, i kristallkronorna också ibland - musik och glada visor, tokroliga historier och upptåg, knytkalas och fingerkrok, baler och slädpartier. Då ville de ta igen alla de långa veckornas isolering borta i skogarna - då ville de se andra ansikten omkring sig och träffa släktingar och vänner från alla de andra bruken och herrgårdarna. Och oftast var det då stadshotellets stora festivitetssalong som var skådeplatsen för återseendets glädje.
Många av dessa storpatroner åtnjöt en nästan legendarisk ryktbarhet, men huvudet högre än alla de andra reste sig "Hammern" - den väldige brukspatron Jansson på Hennickehammar. Han var urpatronen - en inkarnation av patriarkalismen idé. Han kunde vara from och godsint som ett lamm, men han kunde också ryta som ett lejon, i synnerhet när det var frågan om några nymodigheter av ena eller andra sorten. Ve den som i hans närvaro tex. vågade så mycket som tala om den förhatliga "knoddkarriolen" - velocipeden. Nej det enda fordon som dugde åt en riktig karl var en rejäl häst och en rejäl vagn - sådan som hans egen välkända trilla med den brokiga hästen "Hennickehammerskoa" framför. Det gick undan för det ekipaget när "Hammern" var i "sutta" (i tagen). En gång blev han till och med vid ett marknadsbesök i Kristinehamn instämd för vårdslös framfart inför rådhusrätten där "Hammern" var den kränkte oskulden: - Herr domaren ska väl inte begära att vi från Bergslagen ska fara fram som där små, små krestnehamnere...
Historierna om Hammern är för övrigt legio. Ty han var sprängfylld med humor och drastiska skämt och när han såg som barskast ut låg alltid tjuvpojken på lur för att kika fram i nästa minut. Betecknande för hans ursprungliga uttryckssätt är en historia som Åke Hasselblad berättat. Det hade varit treårssyn på Gammalkroppaskogen, som Mörten Mörtstedt nog ansågs för att kamma och raka väl mycket. Vid middagen höll Hammern tal och yttrade därvid bland annat: - "Får du tälja lite mer i den skogen, Mörten, så får nog hackspettera ta matsäck mä sej, när de ska flyge från tall te tall."
Hammern var ingalunda dum. När han reste sig upp i stämmor och nämnder så kunde han prata omkull den klyftigaste - Ja i själva riksdagen, där han hade säte och stämma, var han inte rädd för att sjunga ut med sitt förakt för de nya idéerna. Ty stockkonservativ var han. Det var han som - när arbetarna på Hennickehammar smittats av "Palmens" förkunnelse och skulle "strika" svarade han - "Å de så att ni ska strika så ska jag sätta upp en karbas, som skall gå mä vasskraft!" - Det blev ingen "strik" den gången. Men det var nog ett misstag att tro att det var hotelsen om vasskraftkarbasen, som gjorde verkan. Hammerns arbetare kände nog sin patron och visste att det inte var så farligt som det lät.
En riktig "urpatron" - om uttrycket tillåtes - var också Adam på Lervik. Han var så imponerande till sin yttre stofthydda att han ensam upptog hela baksätet i trillan eller släden. Att även han kunde behandla bergslagsmålet med den rätta drastiska schvungen därom vittnar hans replik, då han skulle presentera en kvinnlig släkting för landshövdingen: - "Här ser han ett bastant kvinnfolk ! Det saka jag säjén ha inte ola fröse fast unner näsa på!"
Nej minsann det var just ingen av det gamla bergslagsfolket som lät orden frysa fast under näsan på sig. Om så allting annat frös bort däruppe i skogarna i de långa vintrarnas fimbulnätter, så nog trillade de glada orden och skämten lika ledigt från mun till mun, nog värmdes hjärtana av befängda infall och puts. Visst kunde skämtet vara grovkornigt ibland men det utgjorde dock bränslet i en liten livsglädjens heliga eld, som gjorde det möjligt för bergslagsbon att uthärda ett stundom nog så dystert, enformigt och hårt liv.
Ett typiskt uttryck för bergslagsbons speciella skalkaktighet var hans uppfinningsrikedom när det gälle att hitta på öknamn på sina medmänniskor; givetvis var det därvid yttre skröpligheter eller andra personliga egenheter som gav uppslaget. Öknamnen var med andra ord ett slags småelaka karikatyrer, och i sådan karikeringskonst var filipstadsborna mästare.
Det fanns, som förut nämnts, ett stort och brokigt galleri av kuriösa typer på stadens gator och alla hade de sina allmänt kända, nod så suggestiva benämningar. Där var den väldige och godmodige busen "Bule" före detta jägare och starkast i hela Bergslagen. Där var nidvisediktaren Boman, som bodde i en jordkoja med hustrun "Terpentina". Han gick omkring på gårdarna och sjöng sina nidvisor om stadens borgare till ogemen förnöjelse för alla utom just för den, som sist råkade vara på tapeten. Sådant förstod sig filipstadsborna på. Där var vidare det fint trippande manfolket "Fröken Otilla", "Kytt-för-föa", som brukade "kytta" omkring i stan och tigga mat. "Stina för året" även kallad "Almanacka" på grund av sin, då för tiden - besynnerligen egenskap att aldrig stanna längre i tjänst på ett ställe än högst ett år, "Sprätt-i-vattenpuss", en sprättig figur, "Petter-på-mode", skräddare. "Björnpetter, "Kalven", "Kjortel", "Korven", "Krutgubben", "Kråka", "Kråkkärrnils", "link-Henrik", "Snus i asken", "Multibus", samt den låghalte "Sköva".
Bland fruntimren märktes de båda karamellkäringarna "Frys-ihjäl-mora" och "Snåla Lena". En fruntimmerskvartett av kanske icke så alldeles societetsmässigt slag var Kubb-Anna, Kart-Anna, Brattfors-Lina och Släp-Lina. När Filipstads pigor ville sända en öm hälsning till sina fästmän hemma i Brattfors, Kroppa eller Persberg, så gick de till "Tattar-Britta", som hade till specialitet att skriva långa och rörande kärleksepistlar, insprängda med känsliga verser, som Britta hade på lager. Hon var dessutom en mycket anlitad spågumma.
En figur med nimbus omkring var också förre stortjuven och tukthusfången Schagerholm, som på gamla dar slog sig ned i Filipstad, där han hederligt och anständigt försörjde sig med att göra trähästar och andra småsaker. Hans gård på Hastaberget finns kvar ännu.
Det säger sig självt att alla dessa kuriösa dekadensfigurer, som traskade omkring på gatorna i den tidens Filipstad, var tacksamma driftobjekt för stadens kvickhuvuden. Värst och mest fruktad av alla dessa var väl handlande Stäckig, vilken bäst karaktäriseras med följande lilla historia. Det var kristendomslektion i Filipstads småskola och lärarinnan frågade: - Nå, barn, vem menas med "lögnens fader"? - Joo ..dä ä Gustaf Stäckig dä....
Fick man nämligen höra någon riktigt befängd historia om någon, så nog kunde man vara säker på vem det var pappa till den. Men det fanns dock en som kunde ta upp tävlan med honom som ljugare och skämtare - nämligen handlande Backelin i Persberg. Hans elaka tunga var alltid redo som till exempel den gången han stod på "Store gata" och såg en av stadens mera eleganta borgare, kapten A. skrida fram i hög hatt strax efter en kärra, på vilken kördes de jordiska kvarlevorna av vad som varit en präktig nasse. Backelin: - - Ä kapten den enda sörjande?
En historia, som kanske kan förtjäna att begrundas i dessa tider är den om när Backelin och Hammern spelade priffe tillsammans. Hammern beklagade sig över att det var så dåliga tider och tyckte att de skulle sätta ned insatsen. Men det var inte Backelin med om: - - "Du var mig en rolig farbror! Ä dä dåliga tider så ska man väl sätta uppén istället".
Ja kvickhuvuden och upptågsmakare fanns det en hel hög, men främst i fråga om legendarisk ryktbarhet stod i alla fall "kodoktorn" och bondbönekungen, buktalaren och bläckfabrikanten Victor Rosendahl. Och med hans namn är vi inne på ett stortkapitel, som bör ha sitt speciella utrymme i denna mycket rapsodiska skildring, nämligen historien om det sagolika bondbörneriket, dess uppkomst och utveckling genom tiderna.
Vad är då bondböneriket? Ja… det var en gång en köpman vid "Store gata" i Filipstad, som hette Fagerberg. Det märkvärdigaste med honom var hans hund, som varje dag skickades ut för att ta reda på om det fanns några brukspatroner i stan. För varje blankskinnsstövlar han luktat sig till skällde han en gång. Det var Fagerberg, som stiftade bondböneorden. Denna var ursprungligen ett gille av bergsmän och skogsmän, som slagit sig samman för att värna om livsglädjens och broderskapets idé, och sammankomsterna skedde först i knytkalasets form. Gillets båda symboler var brasan och bondbönan - hjärtevännen och enkelheten. När Fagerberg dog axlades hans fallna mantel av köpmannen Magnus Bäcker - "en god och blid monark, som ej ens ville göra en mask förnär", för att citera bondbönerikets hävdatecknare under denna tid "greve Pocka", kallad så för att han alltid sade sig vara "pocka" att göra saker och ting.
Bondbönekungen höll nu hov på Hastaberget, hos den kände konstnären och musikern Christoffer Wallroth, Bergslagens Strauss, fadern till de odödliga Hastabergsvalserna. I hans originella, vackert belägna villa ägde många bondbönefester rum, varav minnet ännu lever hos äldre bondböneundersåtar. Ljusast lyser väl då minnet av den stora galasupé varmed kung Victor I Rosendahl högtidlighöll ettårsdagen av sin kröning.
Victor den I härskade med upplyst despoti och "för vart år som gick under hans långa regeringstid, steg den skinande belåtenheten hos undersåtarna allt mera, bondbönorna blev mustigare och grisarna billigare" - det senare inte så alldeles oviktigt ty till varje höstblot inköptes två spädgrisar, vilka grant bemålade i blått och gult invigdes till sin bestämmelse att förljuva bondbönemenyn vid nästa års höstblot. Victor Rosendahl hade i allra högsta grad den fantasins, humorns och skalkaktighetens gåva, som höves en bondbönekung.
"Med fantasins och humorns alla vapen
han staden gav den glada galenskapen
den borgarsälta, som sig rett så gott
mot bergsmanshumorns mera tunga skott.
Han hade hjältens roll i alla rykten
om landsbor såsom mål för stan´s esprit-
han jagade hästskojarna på flykten
med sina gåvor i buktaleri.
Med menlös enfald över anletsdragen
Han ljög en brukspatron till Spångbergshagen.
att skjuta loet som inskrupt stod
inunder stadsfiskalens redskapsbod.
Med tama kråkor, som han färgat röda
han torgkommersen över ända vrok,
och långrefsfisket lät han understöda
med stekta sillar på var sjunde krok.
Han sände ut små nyheter, befängda
som löpte runt, allt mer och mer förvrängda.
Med varje varv de nådde till hans knut
han alltmer oskyldigt häpen ut"
Så sjunger Åke Hasselblad i en rolig hyllningsdikt som jag tar mig friheten citera. Det var för övrigt inte bara hästskojarnas samvete han gav en välbehövlig upprustning genom sina gåvor i buktaleriets konst. En gång t.ex. kom han till en gammal gumma vars gris var sjuk. Grisen såg både mager och ynklig ut och Rosendahl böjde sig ned och klappade medlidsamt patienten: - Kära du vad du ser skrabbig ut. Hur är det med dig?
Döm om gummans vilda förskräckelse när grisen hov upp en dyster stämma: - Ja, jag är allt så illa uschlig. Dåligt ä dä mä maten och dålig mä skötseln.
Man kan vara lugn för att det var sista gången den grisen behövde beklaga sig. Något sådant som buktaleri hade man aldrig hört talas om förr vid denna tid i dessa trakter, så det är inte att undra på att Rosendahl, som tränat upp sig till stor skicklighet i denna konst, fick något av en trollkarls övernaturliga nimbus i folkmedvetandet. Stor spjuver som han var utnyttjade han givetvis detta sitt anseende på bästa sätt.
Typisk är historien om hur han vann ett vad med en av Bergslagens sköna kvinnor, som lovat honom en kyss om han med sin gamla häst kunde rida fortare runt en sjö än hennes två roddare kunde ro henne över sjön. Rosendahl vinkade adjö och till avsked bjöd han de kraftiga roddarna var sin konjak. Men i konjaken hade han blandat en lagom sats av kolikvintdroppar½! Och med kännedom om detta preparats inverkan på människokroppen så förstår man att den illistige "kodoktorn" hade kyssen säkert som i en liten ask.
Varje år reste Rosendahl till fastingen i Kristinehamn med uppdrag runtom från hela Bergslagen att köpa hästar, han kunde ha hundratals hästar att hålla reda på! Med kristinehamnarna hade han sina små mellanhavanden, då de ofta fick tjänstgöra som skottavlor för hans skämt. En gång när han hade sällskap till fastingen med brukspatron Nore Myhrman på Rämmen, roade sig de goda kristinehamnarna med att sätta upp en skylt på hotellrummet de bodde; "Brukspatron Myhrman med husläkare". Nå, de båda låtsades till vidare om ingenting men inbördes smidde de planer, När Myhrman kom hem till Rämmen satte han igång brukssmederna att smida några kuriösa föremål - en och en halv aln långa kammar av den modell, som på ren värmländska plägar benämnas "luskammar". Dessa små nätta julklappar sändes sedan till ett 40-tal kristinehamnsfamiljer. Man kan ju tänka sig hur indignationen rasade bland kristinehamnsborgarna inför denna vanvördiga anspelning på det mindre vackra vedernamn, som deras hedervärda stad av outgrundlig anledning begåvats med.
Det finns en fortsättning på historien också, om kristinehamnarnas hämndförsök och hur de därvid skändligen misslyckades - men här måste vi sätta stopp för historien och återvända till nutiden. Den, som vill höra resten, han reste till Filipstad och gick ett par trappor upp i det stora stenhuset vid torget till den våning där en bönliknande slingerväxt på trappavsatsen bildar en gästfrihetens äroport runt dörren med det i Filipstads annaler klingande namnet Rosendahl. Liksom den store sagohärskaren Harun-al-Raschid älskar även bondbönekungen att då och då uppträda i profan skepnad; dock vinner han mera sällan någon framgång i sina strävanden att dölja sitt verkliga jag bakom fabrikör Gustaf Rosendahls borgliga gestalt. Skrapar man litet på fernissan så sticker bondbönekungen fram! Vill man emellertid se honom utveckla hela sin konungsliga glans och härlighet bör man uppsöka honom i hans eget sagolika residens - den legendomspunna Kullbergsöa i Alsterns fagra sjö ett par mil från Filipstad.
Här på denna vackra ö, som seglar fram som ett festligt långskepp på den stilla, skogskransade sjön, har han sitt eget underfulla lilla rike. Där, långt från yttervärldens larm och bråk, får han ostörd predika den livsglädjens, naturkärlekens och den okonstlade vänskapens evangelium, som han hyllar. Elvaårig utnämndes han av sin far, kung Viktor I, till kronprins av bondböneriket, och när han sedan uppsteg på tronen flyttade han rikets metropol till Kullbergsöa; han införde också ett mera demokratiskt styrelsesätt och tog sin regering ur bygdefolkets led. Han ställde bondbönerikets portar öppna på vid gavel för alla, som hitta dit den långa vägen över skog och hed och vatten. För varje år flyger hans namn allt vidare ut över världen - ända bort i Indien och Amerika har han undersåtar - och för varje sommar tätna de till bondböneriket vallfärdande skarorna alltmer. Niohundra personer mottogs i somras i högtidlig audiens av bondbönekungen - alltid lika glad och god och alltid lika ivrig att göra det trevligt för sina medmänniskor.
Där står han på öa med den jättelika megafonen och ropar sitt valspråk ut över skog och sjö: "Välkommen hit. När reser du?" Bredvid honom stpr kanonmästaren Aron och låter kanonsaluten dåna för varje gäst, som stiger i land från den stora kungaekan. Finansministern, Nils på Nabben, ser till att ingen skolkar från skatten, 27 öre i koppar - ve, den som inte har koppar! - och statsministern Sven Ola för en slutligen högtidligen upp till ceremoniplatsen på öns högsta punkt. Här slår man sig ner och beskådar den underbara utsikten över bondbönerikets paradisiska domäner, till konungens ankomst högtidligen förkunnas av en liten page i långrock. Efter ytterligare dunder och brak från kanonmästare Aron nalkas så hans majestät själv - och den väldige Bondbönekungen - Han bär en hatt, så hög som en skorsten, beprydd med gyllene bondbönor, hans papiermachémage är randig och lysande och rund på hans guldsmidda rock blänka ordnarnas mångfald. I handen bär han riksregalierna - en svärdsfisks skräckinjagande sågklinga och en gren av masurbjörk. Förkrossande är han i sin upphöjda värdighet, men i blicken lyser det och glittrar och det ryker kring kinderna "smilehuler". I sanning - det är en kung.
Ja, och sen får man höra kungen berätta om bondböneriket och man får beskåda alla de märkvärdiga ting han samlat på sin ö - stora kolkojan, där alla invigningsceremonierna försiggå vid den flammande elden på den öppna härden mitt i kojan, lilla kolkojan, "Himmelriket" med Hammerns stora lampa på bordet, den famösa "Kungliga logen" med sharlakansprakt och larmande signalklocka och så förstås huvudresidenset, det trevna timmerslottet med alla sina märkliga skatter - från Filipstads sista vinhandlares förgyllda druvskylt på stugknuten till de märkliga hedersgåvor av järn, som en gång av Bergslagens järnbruk skänktes till kung Viktor I: en stormhatt på 35 kilo, glasögon på 15 kilo samt nyckel och prästkrage i samma hypertrofierade format.
Ja, där finns så mycket roligt och märkvärdigt på den underbara "Öa", men "stövlar i galoscherna" - för att citera Bondbönekungens favorit uttryck - det kan inte beskrivas, det måste ses! Den, som en gång besökt Kullbergsöa och lärt känna bondbönekungen, hört honom berätta om sitt älskade bondbönerike och tala om sin kärlek till livet och naturen - han har lärt känna en livsglädjens borne apostel, Bergslagens siste kavaljer. Det blir ett minne för livet.
När man skall skriva något om kring den lilla bergslagsstaden däruppe vid Daglösen är det fara värt att en penna lockas krumbukta omkring så länge i det förflutna att det inte blir så mycket utrymme kvar för det nutida Filipstad. Nå, det kanske kan vara förlåtligt i en rapsodi som denna. Ty där, i denna lilla stad, slår det förlutna emot en säreget starkt och fängslande. Kanske kände jag det särskilt tydligt därför att jag kom från en stad, som jag varken småstad eller storstad, och - fastän äldre än Filipstad - på ett underligt sätt ålderlös. Jag tjusades oemotståndligt av de stilla, små gatornas och de röda gamla husens charm. Där jag strövade omkring i den blå och rosafärgade vinterskymningen kände jag mig på något sätt som Gulliver i lilleputtarnas land - främmande och klumpig och bortkommen. Jag gick över den smala, bågiga Spångbergsbron, där årets första snö knarrade under mina steg och såg himlens och vattnens pärlemor skimra allt blekare medan stadens varma ljus tändes runt om.
Där på andra sidan Kyrkviken ligger Filipstads största sevärdhet, kyrkogården - "den vackraste i världen" enligt en entusiastisk amerikanare. Även om det omdömet inte bör tas alltför kategoriskt så är den verkligen vacker med sina stigande terrasser skuggade av gamla träd. Här finns andakt och ro - här susa minnena kring gravstenarna med stolta gamla bergsmansnamn. Överst på kullens krön reser sig ett monument över Bergslagens största son, som fick sin önskan att vila här i hembygdens jord uppfylld på ett så storartat sätt. Från mausoléts tak blickar örnen ut över stad och vatten, - en symbol för det landskap, som sett John Ericsson födas, men också en sinnesbild för geniets skarpblick och vittfamnande makt. Allt var nära och ändå långt borta där jag stod på bron i den stilla skymmande aftonen - overkligt som en dröm. Gatan med de gamla skrovliga trähusen var tom och tyst. Endast en gul hundracka satt blick stilla mitt i gatan på kullerstenarna och såg ut som om det vore det enda ställe i världen där den kunde sitta. På en port hängde en jättelik rostig nyckel i ett litet skåp. "Brandspruta nr 14" förklarade några slitna vita bokstäver på den gamla husväggen. Genom låga fönster lyste det inbjudande ut i skymningen; det var som ett återsken av ombonad värme och hemtrevnad.
Själva husen tycktes andas ut en borgerlig trygghet och ro. Därinne i rymliga gamla borgarvåningar satt familjerna samlade kring radion och aftonlampan.
Var det inte några toner ut Hastabergsvalsen som nådde mitt öra? Nej det var något helt annat nytt och modernt, spelat av ett radiokapell någonstans ute i världen. Men Bergslagens Strauss är dock inte alldeles glömd. Än ljuda någon gång hans sprittande valsrytmer när gamla filipstadsbor komma tillsammans en glad kväll.
Är inte de gamla traditionerna, de gamla historierna, de gamla originalen glömda; har man, liksom undertecknad turen att träffa på de tre så förtjusande och minnesgoda representanter för det äldre Filipstad som rådman Carl Josefsson, rådman Axel Gyberg och fabrikör Gustaf Rosendahl, då skall man se hur allt det gamla träder levande, friskt och fängslande fram ur minnets dunkla vrår; under några oförgätliga pratstunder med dem fick jag inte blott till skänks det mesta stoftet till denna artikel - jag lärde också känna tre äkta bergslagskavaljerer med det äkta bergslagssinnet, med gästfriheten, hjärtevärmen och humorn.
Så länge de egenskaperna få lysa och värma Filipstadshemmen, så länge kommer den staden att behålla sin egenart och sin charm, så länge kommer den att vara en verklig idyll och inte ett Grönköping. Man reser dit, grå i hågen av allmän tråkighet, och man reser därifrån, värmd och upptinad invärtes - som vid en trivsam julbrasa en kulen vinterkväll.....
Tommy Andersson
Artikel ur Filipstads Gilles tidskrift "Vår Stad" årgång 1990.