Bildgalleri - Kanalen i Lesjöfors
Övre kanalen i Lesjöfors.
För att klara kommande enregibehov beslöt Lesjöfors AB att gräva en kanal från Smeddammen ned till kraftstationen vid Blockenhus. Hela arbetet var klart 1907 och efter att ha läst "Slaggstänk", personaltidningen för Lesjöfors AB, finns inte så mycket mer att tillägga. Kan väl bara konstatera att ett sådant här projekt inte gick lesjöforsborna helt obemärkt förbi. Tycker följande artikel är så informativ och välskriven så jag återger den i sin helhet.
På ett granitblock i dammfästet vid Blockenhus står inristat årtalet 1907, det år kanalen öster om samhället blev färdigbyggt. Ur tidskriften "Industriella verk och anläggningar" nr 6, årg. 1905, har hämtats följande:
"Bolagets nuvarande styrelse består av följande personer: Bruksägaren Johan Ekman, Hennickehammar, Nyhyttan, Bruksägaren L.W Bergström Finshyttan. Disponenten Vilhelm Löf, Lesjöfors. Suppl: Disponenten Gustaf Ekman, Morgårdshammar, Ingeniören Gustaf Ekman, Göteborg.
Aktiekapitalet utgöres af 900.000 kr fördelade i aktier å 3.000 kr. De senaste årens omsättning har i medeltal uppgått till cirka 1.000.000 kr/år.
Bolaget äger ett stort antal delar i Långbans, Persbergs och Getö grufor hvilka utmärka sig för särdeles godartade malmer. En af Lesjöforsjärnets förnämsta egenskaper är, omnämnes i en historik, förutom mjukhet och frihet från oart, dess eldhärdighet.
Till bruket hör en enkelramad såg med dubbelanordning, hvarest förädlas plank, battens och bräder för såväl eget behof som för export. Lesjöfors hade den i Sverige först ordnade skogsvården, och den nuvarande skogsarealen uppgår till cirka 30.000 tunnland. För verkens behof kolas årligen å egna skogar omkring 1.000 storstigar. Under eget bruk befinna sig 200 tunnland öppen åker.
Vattenkraften för brukets behof erhålles genom en massa sjöar, hvilkas vatten till slut i Lesjön, som även tjänstgör som dammsjö. Hittills har vattenkraften medelst turbiner uttagits i flera efter varandra liggande fall, lämnade ca: 500 hästkrafter, men gräves nu en 1200 meter lång kanal för att i ett enda fall af ungefär 25 meters höjd uttaga vattnets energi, hvilken där omsättes i elektricitet och som sådan levereras till de olika verkstäderna. Dessutom är en 7 km lång elektrisk kraftledning under byggnad för att framleda till bruket 100 hk från ett bolaget tillhörigt vattenfall, ävenså uppbygges en reservkraftstation, hvarest kunna leverera 450 hk.
För de 450 arbetena finnes uppförda en hel del bostäder. Nybyggnaderna för såväl arbetarna som för den industriella verksamheten äro i full gång, och af allt att döma är Lesjöfors bruk för närvarande stadt i en utveckling, som bådar gott för framtiden."
Kanalbygget, som alltså påbörjades våren 1905, var efter dåtida förhållanden en ganska respektabel anläggning. Till en början utfördes arbetet på entreprenad av framlidne byggmästaren Jakob Åberg, Gåsborn. Med den tidens primitiva utrustning, som huvudsakligen bestod av spett, korpar, spadar, släggor och hackor, var det nog ett hårt arbete. Borr- och grävmaskiner hade väl då ingen människa hört talas om. Arbetsstyrkan fördelad utefter hela sträckan torde ha uppgått till inemot ett 50-tal arbetare. Förtjänsten, mestadels baserad på ackord, varierade från det ena laget till det andra, och kunde för de mest kvalificerade och påstridiga uppgå till 150 och 160 kronor i månaden. Inte många av arbetarna vid industrin kunde komma upp till en sådan månadslön.
Hit sökte sig, förutom ett ental lesjöforsare, jobbare från Gåsborn, Långbanshyttan, Persberg, Nordmark, Granberget, Våltjärn, Blekinge, Mora och Hälsingland. En ganska brokig samling. De flesta balanserade och skötsamma. En del av den skojaraktiga och hårdföra typen. En del ganska urholkade, som inför det nyckfulla livets vindar kapat alla förtöjningar. Till exempel han som gick under smeknamnet Vargen. Han föredrog att själv sköta borret coh släggan. Då och då tog han sig en klunk ättiksprit ur den medhavda pluntan. Av en bland arbetskamraterna gjordes följande reflektion: "Du måste väl vara så förbränd invärtes att till och med skosulorna blivit uppbrända." I brist på annan stimulantia konsumerades nubian skosvärta. I kalla vintern stod Vargen ganska tunnklädd och borrade. De grova skorna voro stela som bockhorn. Några strumpor hade han inte. De fick tjänstgöra som vantar.
Till den mest hårdföra typen hörde Erlandsson, Broberg, Rando och Hälsinge-Mats. De två förstnämnda respektingivande och rutinerade slagskämpar, som så småningom skulle sätta skräcken i hela samhället. Den tuffa och utmanande attityden med slagsmål och dramatiska uppträden var för dessa fåglar den rätta atmosfären. Även under pågående arbete hände ibland att de under hojtande och upphävande av vilda vrål agerade spjutkastning med spett, som med en stor skicklighet fångades i luften. När folk strömmade till för att bevittna det stora slagsmålet gick arbetet som vanligt, som om ingenting hänt.
Mesta bergsprängningen hade man i norra delen, nästan hela sträckan Smedsgårdsberget - Bråtåsberget. Och hur många gånger under sommaren fick inte mödrarna i Valsverksbyggningen som ligger alldeles inpå kanalen, vara bekymrade för ungarna då det ropades: "Tänt är det här". Snåret ovanför Kvarndammen, i omedelbar närhet av kanalen, var ofta ett kärt tillhåll för de små yrvillingarna. Ibland hände att skjutaren med risk för eget liv snabbt fick springa tillbaka för att rycka upp den brinnande stubintråden. För att under pågående skjutning vara någorlunda skyddade, till och med inomhus, hade man snickrat ihop stora lämmar av grova plankor, hivades upp framför fönstergluggarna. Vid åtskilliga sådana tillfällen blev det givetvis avbrott i de många och krävande husgöromålen.
Vi bodde då på östra ändan av Valsverksbyggningen med familjen August Lind som närmaste grannar. Lägenheterna för samtliga åtta familjer bestod av bostadskök. I förbigående kan nämnas att grannens vind, den egentliga och enda klädesgarderoben, även vissa tillfällen fick tjänstgöra som expedition åt fackföreningen. Där tillkom nämligen det första lokalavtalet, varom slutlig rapport avlämnades av August Lind på fackföreningsmöte den 10 november 1907. I den dragiga och skumma vindskupan tillbringades många timmar med att sammanställa och renskriva från respektive grupper inhämtade prislistor, en del antecknade på vanligt gråpapper och delvis ganska oklara, vilket förorsakade många återbesök för kompletteringar och förtydliganden. Då fanns ej mycket av fri och rättigheter. Desto mera av plikter och skyldigheter.
Överallt i skogen, som gick alldeles inpå stugknuten, då gott om ekorrar (rullbjörnar, som Erk-Jansa i Dalkarlsberget kallade dem). Det var nog inte heller roligt att vara ekorre. Varje gång en sådan varelse blev synlig flydde hela laget från spadar och spett. Och i en skur av stenar gjordes sista hoppet. På kanalarbetarna användes ofta den felaktiga benämningen eller beteckningen rallare. Då man talade om rallarbusarna, avsågs väl därmed de mera skojaraktiga. Kännetecknet för en äkta anläggningsarbetare var baskismössan med en stor kulle på vilken ekorrsvansen applicerades ovanför ena örat.
Vid tillfällen med åska och slagregn tog en del av dem som jobbade på norra ändan av kanalen sin tillflykt till östra förstugan i Valsverksbyggningen, som vid längre eller kortare påtvingat uppehåll i arbetet fullständigt blockerades. Olägenheten för berörda familjer kompenserades med musikunderhållning av framlidne Karl Haag från Långban, en glad och livad kille. Han bar ofta trynorgeln i bakfickan.
Min mor kokade och sålde kaffe till dem som jobbade i närmaste omgivningen. Priset för en kaffe var då 5 öre och för kaffe med doppa 15 öre. När Erlandsson och Broberg kom så kunde det låta så här: "Kan vi få köpa något kaffe idag? Och får vi inte, så dricker vi ändå." Bland flera andra bodde de i ungkarlsbaracken Svartsjö. På söndagsförmiddagarna när de kaffesugna gästerna hedrade oss med besök, hände ibland att de fick vänta några minuter innan kaffet blev färdigt. Sommartid fördrevs väntetiden därute på gårdsplanen med att dra fingerkrok och nackrem. Vid utövandet av det sistnämnda kraftprovet ställde sig de tävlande parvis på knä med huvudena mot varandra varefter livremmen, ofta försedd med stora blanka mässingsknappar, spändes över nackarna. Så drog man av alla krafter åt var sitt håll. Att se stora karlar stående på knä, som tuppar fixerade varandra med ansträngda ögon, var ett påhitt som vi barn uppfattade som något rent av illavarslande.
Framlidne Erik Dahlbergs Bryggeri, halvvägs söderut strax nedanför kanalen, torde dock för ännu levande kanalbyggare i förskingringen av hågkomster från bygget vara det mera i allmänt minne bevarande.
Bygget torde väl ha varit halvfärdigt när Byggnadsfirman Åberg slog vantarna i bordet. Därefter var det Bolaget som fick träda till och ro det hela i land. De som fortsättningsvis hade ledningen för kanalens färdigställande var framlidne byggmästaren Svante Norling, assisterad av en tjänsteman från Filipstad, som lystrade till namnet Lagerlöv. Utan vidare komplikationer avslutades kanalbygget alltså hösten 1907.
Redan på försommaren beredde sig Erlandsson och Broberg på att bryta upp och hade tydligen bestämt sig för att sista valsen skulle spelas upp på en torgdag. (Torgplatsen var då förlagd till båda sidor om landsvägen vid gamla Konsum, nuvarande Elektroprodukter, begränsad till ett område från Rihsens affär i norr till något söder om Alvar Nordlund). Över torgdagarna, som förekom vid varje månadsavlöning, låg i vanliga fall något av festivitas. Trevliga och gemytliga affärsmän kom bl.a. från Persberg och Filipstad. Det var försäljare av kläder och husgerådssaker, karamellförsäljare och försäljare av krimkrams och smällare. Han som saluförde smällare och loppor döptes i folkets mun till Raketaren. Varorna talade för sig själva. Och bland brukspojkarna hade han aldrig svikande kundkrets. Försäljaren av plåtkärl och husgerådssaker kallades allmänt för Lamsken. Han var nämligen lam i ena armen. För honom utgjorde smällare, framförallt lopporna med sina starkare laddningar, ett högst tvivelaktigt nöje, i synnerhet som de (lopporna) ofta hamnade mitt i högen av baljor, hinkar, och bunkar av alla de slag medförde ett fasligt oväsen. Vid ett sådant tillfälle tycktes dock försäljaren av smällare, som fattat posto alldeles i närheten, ha en viss medkänsla för kärlförsäljaren. Raketaren skakade på huvudet och sade: "De ä åt helvete för starka."
En annan form av underhållning erbjöds av från den tidens torgdagar och marknader välkända blinda Kalle, som spelade gitarr och sjöng sina visor. De ören kollekterna inbringade utgjorde säkerligen hans enda levebröd. En konkurrent hade han dock i lustigkurren Lars-Ursli, som han kallades. En liten medelålders man med långt svart helskägg, som roade med att göra grimaser. Som torgplatsen var oplanerad utförde han sina seanser från en meterhög sten. Inför varje uppträdande upptogs kollekt varvid publiken hade att välja på 25-öres eller 50-öresgrin. Klimaxen på ett 50-öresgrin blev ett jämfotahopp rätt i luften, samtidigt ett vådligt fräsande, som en stridslysten orrtupp. I samband därmed kunde han utan tillhjälp av händerna få det långa hakskägget att stå rätt upp i skallen. Vid ett sådant tillfälle hade bland åskådarna även infunnit sig gamle Storm från Stormhultet, som placerat sig bland de allra främsta. Inför det sista momentet blev han alldeles förskräckt, tog ett steg tillbaka, krockade mot en stubbrot och ramlade baklänges mellan benen på en gammal tant, där låg han länge och väl låg och kravlade under den långa kjolen. En attraktion säkert lika uppskattad som Hylands hörna.
Så kom torgdagen då Erlandssons och Brobergs planer skulle gå i verkställighet. Förspelet till dagens dramatiska händelser började, enligt minnesgoda Lesjöforsares beskrivning så här: " En ganska reslig och välväxt karl, Sigfrid Åstrand, inviterades och undfägnades rikligen med tiodubbelrenat, medan de själva simulerade och låtsades dricka. I nästan redlöst tillstånd uppmuntrades han ropa ut: "Jag är allmänhetens stödjepelare" "Jasså säger du det", sade Broberg, satte honom mot väggen till Konsum och stack på honom några danska skallar. Han säckade ihop som en trasa. Därmed var också en värdig motståndare expedierad. Bland övriga torgbesökare återfinner vi även denna gång framlidne Gustaf Backman från Mannickehöjden, även han en välväxt karl i sina bästa dagar. Nu blev det hans tur. Ett kraftigt slag i huvudet av en plankända - och han stöp som en slaktad oxe. Nu trädde även Rando till och skrek för full hals: "Han lever, han lever den djävulen." Med en träbock från en torgskiva i högsta hugg skulle Backman tilldelas nådastöten. Emellertid befann sig emellertid befann sig framlidne föreståndaren för Konsum, Karl Fagrell, i närheten. Han sprang fram, ryckte bocken ur händerna på Rando och förhöll honom i skarpa ordalag att hålla sig därifrån. Framlidne fru Stålberg, mor till Herman Stålberg, var den förste att komma till hjälp. Hon rev av sig förklädet, vilket som ett första förband snoddes kring huvudet på den slagne. Här togo de emellertid fel på person. Backman och framlidne Johan Hedström (Krestoffer-Johan) voro varandra till det yttre rätt lika, båda till växten och utseendet. Den senare hade vid ett tidigare tillfälle tilldelat Rando ett knivhugg i ansiktet. Backman fick betala räkningen.
Ryktet om bataljerna spred sig hastigt till verkstäderna. Valsverket slogs igen och några från gamla drageriet kom även tillstädes. Affärsmän och torgbesökare flydde. På torgplatsen spankulerade juvelerna, som de kallades, fram och tillbaka utmanande: "En mot en, en mot en." Dessförinnan blev de, konstigt nog, så illa berörda av en liten händelse att tuffheten och lusten för handgemäng den gången blåste bort. Någon vecka tidigare kommer en främling in på Bryggeriet och frågar efter Erlandsson och Broberg. "Jo de kommer in dagligen hit och köper dricka. Det dröjer nog inte förrän de är här", svarade Dahlberg. De kom inte. Senare på dagen träffade han folk på Arvikagården, som även de tillfrågades om de visste var Erlandsson och Brober höll till. Han förklarade att han ville tala med dem: "De gick onödigt hårt tillrätta med min 16-årige broder häromsistens på tåget mellan Filipstad och Lesjöfors." Där fick han upplysningen: " De sitter därborta på trappan till Matserveringen (gamla Mojsen)." När juvelerna märkte att främlingen satte kurs mot dem smet de hastigt undan till Svartsjö. Och när han kom till Svartsjö vore de oanträffbara. Främlingen som ingav respekt, en mot två rutinerade slagskämpar, hette Henning Hagberg, bosatt i Vansbro. När de dagen efter på Bryggeriet underrättades om att en person varit där och frågat efter dem skulle de ha svarat: "Vi är inte rädda för någon, men Henning Hagberg är ingen vanlig människa."
Återstod så en påhälsning i gamla fjäderfabriken, intill nuvarande lagercentralen. På området utanför befann sig framlidne August Sundén som tilldelades ett slag i huvudet av ett kastvedträ. Här gick arbetarna till motanfall. Därinne i fabriken fanns högar av skrot från stansade och klippta fjäderblad. Under en skur av knivskarpa avklipp funno de för gott att retirera. På eftermiddagen begav sig framlidne Karl Norling, med assistens på jakt efter juvelerna. De hade nu skuddat stoftet undan sina fötter.
Avslutningsvis knytes tråden samman. Många har varit och är alltjämt för sitt uppehälle beroende av företaget, som (under den direkta ledningen av Baron De Geer 1923 - 1951, därefter sonen Disponent Lars De Geer) med en löftesrik och glädjande utvecklig sätter sin prägel på dagens och morgondagens samhälle. Med den under senare tid genomförda industriplaneringen, med nytillverkning och anskaffning av nya maskiner, med till- och nybyggnad av fabrikslokaler och bostäder, en revolutionerande omläggning av transporten och utvidgning av kraftresurserna, kan med större skäl än någonsin tillämpas den inledningsvis i tidskriften citerade medarbetarens slutord: "... och af allt att döma är Lesjöfors bruk för närvarande stadt i en utveckling, som bådar gott för framtiden."