Bildgalleri - Stad i förändring

Under många år har jag hört från många människor hur Filipstad har blivit så förstörd. Förvisso, staden genomgick en kraftig föryngring framför allt på 1960- och 1970-talet. Stadens centrum förändrades totalt när Stadshotellet jämnades med marken. Många äldre förfallna fastigheter i "gamla stan" revs och ersattes med moderna radhus. Vad jag personligen tycker är ganska oväsentligt men frågan om det inte redan 1916, då Svenska Handelsbankens hus, i folkmun "hörntanna", byggdes gjordes ett rejält stilbrott. Den så kallade föryngringen var något som inte bara rörde filipstadsborna utan den blev av ett riksintresse. Jag återger därför en artikel ur Dagens Nyheter 1983 där artikelförfattaren Bo Grandien tillsammans med tecknaren Hasse Eriksson skildrar sin syn på Filipstad.

Första, andra, tredje - gillt! Så brukar det låta på auktioner, och det kunde gälla också för Filipstad. Den gamla bergsstaden i Värmland. Första ruineringen, andra ruineringen, tredje ruineringen - och pang. Få svenska småstäder har blivit så hårdhänt hanterade som just Filipstad, och knappt har ekot av sista klubbslaget rullat bort bland berg och sjöar förrän det är dags för ett nytt ingrepp: en trafikled rakt förbi kyrktrappan och tvärs genom "gamla stan".

Det är nästan så att man kommer att tänka på slutrepliken i August Strindbergs "Erik XIV". När allt buller och rabalder är över och Erik XIV avsatts frågar en förfärad liten flicka om det inte är slut snart. Hertig Karl svarar: - Nej mitt barn, livets strider tar aldrig slut! Så är det verkligen i Filipstad. Så sent som den 22 september 1983 beslöt sig kommunfullmäktige för den nya trafikleden, som dessutom skall kombineras med en ny bro - Bergmästarbron är den döpt till - över Skillerälven, vattendraget som går tvärs genom staden.

Skär "gamla stan"

Beslutet har redan överklagats till kammarrätten, däribland av kyrkorådet, som naturligtvis inte gärna vill ha en trafikled rakt framför kyrktrappan. Det skulle dels vara störande, dels farligt för kyrkobesökarna. Man fruktar också för att kyrkans grund inte håller - byggnaden vilar på glidande lerlager. Vidare skulle vibrationerna kunna skada den nya orgeln som kostat över en miljon kronor.
De som kritiserar beslutet säger dessutom att det äntligen kunde vara dags för Filipstad att sluta leka storstad. Varken själva tätorten eller kommunen i dess helhet växer längre, tvärtom. 1959 bodde 19 000 personer i det område som i dag bildar Filipstads kommun. 1983 var siffran 14 120. I tätorten bor knappt 8 000 personer, och det antalet har legat stilla de senaste åren.
Det finns redan en genomfartsled i Filipstad. Den följer Hertig Karls gata och har effektivt delat staden i två hälfter.
Det nu planerade trafikstråket har visserligen inte genomfartskaraktär. Men det skall suga upp trafikströmmen från industriområdena genom "gamla stan" upp mot trafikplatserna i öster.
Vid den nya ledens mynning i öster finns det gott om parkeringsplatser, varifrån man lätt till fots kan nå varuhusen kring huvudgatan Victoriagatan i centrum. Detta menar planerarna med det socialdemokratiska kommunalrådet Sten Fogde i spetsen, skulle kunna minska trafiken på Victoriagatan som därmed inte behöver göras till gågata. Samtidigt skulle den så kallade Hotellbron som leder till Stora torget kunna stängas av.
Kruxet är dock att den nämnda halvcirkeln skär "gamla stan" i två hälfter. På den avskurna bortre hälften ligger stenkyrkan från 1783 och Bergmästargården från 1775 med sina två röda flyglar. Hela stadsdelen råkar vara ett av de få partier i Filipstad som någorlunda sparats från 1960- och 1970-talens ödeläggelse. I en kulturhistorisk inventering som gjordes 1982 heter det uttryckligen att genomfartstrafik ej bör förekomma i "gamla stan" som tvärtemot är värd all skydd.
Till detta kommer att den planerade leden på andra sidan Skillerälven är dragen rakt framför tre skolor: gymnasium, högstadium, yrkesskola. Alla eleverna måste överskrida leden. I den känsliga älvmiljön blir dessutom brofästet ett stort ingrepp.

Partipolitik

Allt detta - hela det kommunfullmäktige klubbade projektet som till 70 procent skall betalas av staten och resten av kommunen - har sin grund i trafikräkningar, som säger att 6 000 fordon per "årsmedeldag" passerar Hotellbron.
Så mycket väsen för så litet, tycker kritikerna. Inte ens kyrkoherden Lars-Erik Ohlson som ofta kör bil säger sig ha besvärats av någon trafikträngsel i centrum utom möjligen framför Systembolaget på Victoriagatan om fredagseftermiddagarna. Fullkomligt onödigt, är därför motståndarnas argument.
Saken har inte blivit mindre komplicerad av att den är partipolitisk, Socialdemokraterna och kommunister - majoriteten - röstade för förslaget i fullmäktige, de borgliga emot. Men i kyrkorådet tvingades, av rimliga skäl, den socialdemokratiska ordföranden, förre polisinspektören Gunnar Ternsjö, att gå emot partilinjen och rösta för ett överklagande.
Kyrkoherden finner det för sin del löjeväckande att det gått partipolitik i frågan. Det är ju om orgeln, kyrkobesökarna och själva grundvalarna för byggnaden han främst värna.

Spegelvänt.

Men det intressanta är att både anhängare av projektet och dess motståndare sinsemellan använder nästan samma argument, fastän spegelvända.
För Sten Fogde och hans meningsfränder, liksom för stadsarkitekten Arne Rees, betyder leden genom "gamla stan" inte undergången utan själva räddningen för detta stadsparti. Då kan man nämligen få bilarna att köra på bara en enda, nylagd gata i stället för att kryssa omkring på de andra smågatorna. Endast ett enda hus behöver rivas för leden. Och kyrkan, framför vars port den nya leden dras, blir inte avskuren, tvärtom menar Sten Fogde. - Då kan man ju köra med bil ända fram, och så blir det en ny parkeringsplats vid stranden norr om kyrkan (den nuvarande strandpromenaden vid sjön Daglösen)
Sten Fogde tycker helt enkelt att den nya leden är som ett trollspö, med vars hjälp de nuvarande problemen kan lösas - och många försyndelser gottgöras. Arne Bäckman, kommunens industrikonsult, fyller i med att framhålla att för eleverna i skolorna vid leden på andra sidan älven blir säkerheten större i fortsättningen. - En hård trafikled t ex med refug i mitten är säkrare än en mindre frekventerad därför att då skärps uppmärksamheten hos de gående. Är trafiken tillräckligt intensiv lär sig folk att se upp bättre än när det bara kommer en eller annan enstaka bil.....

Urtypen

I och för sig skulle man ju kunna tycka det här är en struntfråga som bara angår filipstadsborna. Men Filipstad är själva urtypen för de svenska landsortsstäder som förvandlats till oigenkännlighet genom 1950-, 60- och 70-talens expansion. Och just därför är varje nytt ingrepp så känsligt.
Första, andra och tredje ruineringen som sagt. Det är ord med verkligt innehåll. Filipstad, centralorten i den värmländska bergslagen, under många hundra år mittpunkten i en trakt som sjöd av liv i gruvor, hyttor och hammarsmedjor, fick sina privilegier 1611 av Karl IX. Han gav den nygrundade staden namn efter sin yngste son, Karl Filip.
För bergsmännen var det nyttigt med en central huvudort, men de började bli oroliga för att det skulle gå åt alltför mycket skog till byggnader och vedeldning i Filipstad. Skogen behövde de som bränsle i Hyttorna. När Filipstad härjades av en väldig brand 1694 krävde därför Bergskollegiet i Stockholm att staden inte skulle få byggas upp igen. Kungen gick med på det och stadsprivilegierna drogs in. Trots detta började en del borgare uppföra hus igen, men då drev statsmakten med våld ut inbyggarna och jämnade deras hus med marken. Det skedde år 1700 och kallas den "första ruineringen".

Plåtbaracker.

Filipstadsborna gav sig inte utan bet sig fast. Kungl. Maj:t sträckte sig då - år 1700 - så långt att Filipstad skulle få bli köping men med högst 50 hushåll. Eftersom det vid det tillfället redan fanns 80 hushåll på platsen bestämdes efter viss nummerordning vilka som skulle bli kvar. Det hjälpte inte. När myndigheterna 1722 upptäckte att det fortfarande, trots förbudet, fanns 30 hushåll fler än privilegierade demolerades de övertaliga husen av soldater. Murar och väggar revs ned, dörrar och fönster togs bort, hustrur som låg i barnsäng bars ut på ängarna. En gamling lämnades att dö på torget. Detta kallades "den andra ruineringen". Den "tredje ruineringen"
ja det är det den som har skett under de senaste årtionden. Men denna gång är det staten utan stadsborna själva som svarat för ödeläggelsen. Hela det gamla centrum, en av Sveriges vackraste stadskärnor med gulmålade trähus kring forsande vattendrag, har ersatts av en total anonym varuhusbebyggelse som trotsar alla beskrivningar.
Den består till stor del av platta tegel- och plåtbaracker utan minsta samband med den traditionella arkitekturen. Mest liknar Filipstads centrum anhopningen av bensinmackar och kiosker i en amerikansk landsortshåla. Att det ståtliga Stadshotellet från 1870-talet, hundra år senare, ersattes av ett Esso motorhotell vid utfarten är lika karaktäristiskt som att en envåningsbyggnad för den lokala skattemyndigheten tagit Stadshotellets plats vid Skillerälven. Det är också för den svenska småstadens förvandling typiskt att ett av de pannkaksliknande varuhus för vilka centrum revs och stora ödsliga parkeringsytor skapades mitt i staden numera står tomt. Men allt detta skall man inte helt och hållet lasta Sten Fogde för. Han kom till makten som kommunalråd först 1971, när olyckan redan var skedd och är därför närmast förfärad. Så mycket större skäl att då ta lärdom av det förflutna. Men, som sagt livets strider tar aldrig slut.

Tommy Andersson