Bildgalleri - Filipstad på 1870-talet
|
Vägen till Hastaberget och Storhöjden eller Filipstad på 1870-talet
Journalisten Claes Lundin (mest känd för att ha samarbetat med August Strindberg i "Gamla Stockholm") gjorde på 1870-talet ett besök i Filipstad. Sina intryck från besöket publicerade han i "Strövtåg här och där i Sverige", tryckt i Stockholm 1876. Det kan ju ha intresse att jämföra den dåtida skildringen av Filipstad med den nutida verkligheten.
Vill man åka fort, finns det nog ett och annat medel även i Sverige, men inte bör man då välja Östra Värmlands järnväg, om vilken jag för övrigt visst inte vill säga något ont. Vägen är ung och oerfaren, av ett något ojämnt skarplynne kanske, men har visat en vacker framtid. Han har sin utgång från det vänliga Kristinehamn, där man gör stora affärer och lever ett glatt liv. Därifrån letar sig vägen fram med ett lokomotiv, som är mycket återhållsamt i sina rörelser, till Nässundet och upp till Storfors samt skall snart streta ända fram till Filipstad där åtskilliga järnbanor komma att mötas, för att liva upp en nejd, vilken är av stor vikt för den svenska järnhanteringen.
Det uppgives, att den färdiga delen av Östra Värmlands järnväg under första tiden av sin tillvaro, vilken började den 15 sistlidna maj, skall ha lämnat en daglig inkomst av 465 kr för varje banmil, vilket ju är ganska vackert. Därvid torde dock ej böra helt och hållet förbises, att man i avvaktan på järnbanans öppnande hade låtit ganska många varor vänta på forslig, i stället för att skicka dem med en annat lägenhet, varigenom varuförmedlingen i början av järnbanans tjänstgöring steg till så stor mängd.
Från Kristinehamn följer vägen på nära håll den lilla gamla, nu övergivna järnbanan till Sjöändan och gör sedan en krok upp till Nässundet, där ännu inte något stationshus är färdigt och där allt ännu sistlidna sommar såg ut som jag föreställer mig det skall vara i en nordamerikansk urskog, då en järnväg där börjar läggas.
Ämnar man sig till Filipstad, lämnar man järnvägen vid Nässundet, för att gå ombord på en ångbåt, som underhåller förbindelsen mellan dessa ställen. En ångbåt på dessa små Värmlands-sjöar ingiver icke stora förhoppningar hos den resande, men man överraskas på ett högst angenämt sätt så snart man kommit ombord på "Franz von Schéele", som är ett litet vackert fartyg med många fördelar för dem som nyttja det.
Man känner sig genast i behaglig stämning, då man satt foten på däck och hunnit kasta en blick över den vackra sjön med dess präktiga ram av skogsklädda berg, men till och med innan man hunnit med den blicken helt och hållen, välkomnas man av kapten Hjärne, fartygets förare, en gentleman, som nu i så många år varit "Franz von Schéeles" befälhavare, sedan han i ännu flera år idkat sjöfart ett stycke längre bort, i de kinesiska farvattnen, en man med världserfarenhet till sjöss och lands och som sätter en ära i att göra livet ombord i hög grad behagligt för den resande. Till "Franz von Schéeles" goda egenskaper måste även räknas en mathållning av första ordningen. Vem skulle hava trott allt detta om ett litet ångfartyg på en liten insjö i en vrå av Värmland?
Men allt detta andliga och lekamliga välbefinnandet ombord hindrar ingalunda från att se sig omkring, och njuta av de vackra utsikterna. Vart man vänder ögat har man en sådan utsikt. Efter att ha lämnat Nässundet, ilar "Franz von Schéele" över Hyttsjön och genom Gransundet in i Forssjön. Sedan man hunnit till slutet av denna sjö ser man Lungsunds rödmålade träkyrka spegla sitt spåntäckta spetstorn i den klara böljan, och genom Lungsundet kommer man in Stora Lungen, varefter Bjurbäcks slussar för en stund vållar ett uppehåll i färden, men ett ganska angenämt uppehåll.
De sjöar vi redan lämnat ligger mycket lägre än vattendragen norrut, och slussarna är ganska djupa. Från slussbanken har man en vacker utsikt över den underliggande nejden, men fartyget fortsätter snart sin fart och vi lämnar den ena vackra trakten efter den andra. Det går upp för Aspen och in i Daglösensundet, där Bergslagernas järnbana på sin långa väg mellan Falun och Göteborg har en ståtlig bro och varifrån en bibana väster om sjön Daglösen skall leda upp till Filipstad.
Överallt här arbetas på nya förbindelser medelst järnväg. Någon så angenäm färd som med "Franz von Schéele" kan man dock inte göra landsvägen. Ur turistsynpunkt är det därför att beklaga att ångbåtsförbindelsen mellan Filipstad och trakten nedåt Vänern sannolikt kommer att upphöra, så snart Östa Värmlands järnbana hunnit fullbordas, men man anser naturligtvis att ångfartyget då inte kan ha utsikt till tillräckliga frakter.
När man kommit in i Daglösen, ser man Filipstads kyrktorn resa sig i bakgrunden, och den lilla staden blickar fram mellan rik grönska. Det är en tavla av täckaste slag. Vad som dock skadar en och annan del av tavlan är de kala fläckar man ser på för övrigt skogsbeväxta berg, och på ett par ställen är skogen helt och hållet skövlad, ödemarken mitt uti en yppig växtlighet.
"Den här herrn skall ha nummer åtta!" sa kyparen på "Franz von Schéele åt vaktmästaren på Filipstads stora hotell, vilken stod på bryggan bland en hel skara infödingar och tog emot de resande. "Nummer åtta åt den här herrn !" sade vaktmästaren till sin adjutant en e.o hotellvaktmästare i de första ynglingaåren eller med andra ord en liten hygglig "borstis" med ett dussin år på nacken. "Herrn skall ha nummer åtta !" utropade adjutanten, som fört mig upp till hotellet och där överlämnade mig i rumsförestånderskans vård. Detta "nummer åtta" skulle vara en särdeles ynnest. Men den väna förestånderskan för en hel rad av rum log åt sådana anspråk och förklarade, att varken "nummer åtta" eller något annat rum vore ledigt. Hela hotellet var upptaget av gäster: brukspatroner, handelsresande, folk från östan och västan och synnerligen norr ifrån.
Man tror kanske att Filipstads hotell är något litet obetydligt härbärge, som ej kan rymma många personer, något krypin av den gamla, trevliga sorten. Visst inte ! Stora hotellet i Filipstad är ett riktigt "Grand Hotell" med en mängd rum, ett präktigt stenhus, vi skulle säga palats, ty det vore åtminstone inte mycket överdrivet, ett gästhus som kunde försvara sin plats i vilken storstad som helst. Och detta storartade hus var likväl så upptaget av resande, att jag slutligen måste känna mig särdeles glad över att få dela rum med en för mig fullkomligt obekant herre, under det att till gengäld var för honom lika fullkomligt okänd. Men på resor gör man lätt bekantskaper, och den jag hade tillfälle göra i Filipstads hotell var av ganska angenämt slag.
Till ett sådant härbärge fordras väl en stad av storartat mått, en riktig huggare till stad, skulle man tro; men man finner snart, att Filipstad just inte hör till det storståtliga slaget. Omfånget av stora torget är visst inte ringa, men hela platsen med hus och handelsbodar krymper dock till intet vid foten av hotellet. Storgatan är en ganska hygglig gata, och vill man se hur den nyare odlingen tränger in här i den gamla bergsstaden, skall man söka upp Sirén & Palmgrens handelsbod eller Bergman & Komp:s. Det är ej svårt att finna dem. Se, vilka storartade fönster med hela spegelglas ! Och innanför fönstren vilken mängd smakfullt upplagda varor ! Herr Sirén tycks göra skäl för sitt namn, ty det är rakt omöjligt att ej besöka hans bod. Vad som glädjer ett svenskt hjärta är, att de prydliga och väl försedda handelslägenheterna inte innhas av någon herre vars namn slutar på "skoj" eller "slawski", såsom fallet är i så många andra svenska städer.
Av stora byggnader har Filipstad sin vackra kyrka, sin bergmästaregård med ett särdeles täckt läge, sitt nya, präktiga folkskolehus. Kyrkogården, vid den fagra stranden, är en lika fridfull som vacker plats och äger även en och annan märklig minnesvård. På den stora vården över den bekante Franz von Schéele, vars namn lever i ett högt aktat minne, ser man en i brons gjuten medaljongbild av den som vilar under stenen. Bilden är modellerad av professorn, med. d:r Carl Curman i Stockholm. Lysekils vitt kände badintendent.
Vill man ha täcka utsikter även mitt i staden, skall man ställa sig på bron där uppe över ån och se ned åt det friskt ilande vattnet, eller från någon av de små gränderna skåda upp åt de långt ut i ån buktande stränderna. En och annan vacker trädgård ligger vid denna å och skänker behagliga vilopunkter för ögat, liksom väl även, förmodar jag, för trädgårdarnas ägare; men för övrigt är stränderna fyllda av åt alla håll lutande rucklen, vilka kanske kunna ta sig bra ut på en tavla, om målaren förstår att passa på lämpligt ögonblick för fördelning av ljus och skugga, men i verkligheten visst inte bidraga till stadens prydnad. Filipstad skulle vinna högst betydligt om man kunde röja undan rucklena, vilka tjäna som uthus åt de gårdar som har sina framsidor åt gatorna, och i stället plantera träd på ordentligt lagda kajer samt vända boningshusens framsida åt vattnet.
Vilken högst angenäm stad skulle Filipstad då ej vara ! Men nu är det mer måleriskt än stadsprydligt.
Älskar man vidsträcktare utsikt, vandrar man upp till Spångberget, Filipstads Hasselbacke, från vars övre veranda man ser staden inbäddad i lövmassorna och där bortom skådar över en god del av det vackra landskapet. Stället har ett rätt aktningsvärt värdshus, vilket dock har den egenheten att stängas på lördagseftermiddagen för att ej öppnas förr än måndagsmorgonen. Nöjer man sig inte med utsikten från Spångberget och med Filipstad samt den närmaste omgivningen av land och vatten, beger man sig ända bort till Storhöjden för att skåda över Filipstads hela bergslag. Det är lång väg och mödosam därjämte, men är man nog lycklig att kunna få ett gott vilställe under färden går det ganska lätt. Så lycklig var jag. Tidigt en morgon vandrade jag till Hastaberget. Vägen bär uppför, men är sedan man lämnat sjukhusgården med de vackra trädgrupperna och blomsterängarna, i början omgiven av glada små lantgårdar, och även om människoboningarna sedan varda allt sällsyntare, är man dock inte övergiven av träd och blommor, ängar och åkrar.
Där kröker stigen. Landskapet är mera skogigt. Över trädtopparna synes en blågul flagga svaja för morgonvinden. Där måste således vara en människoboning, ja till och med något herrskapsaktigt och inte bara torp eller gruvarbetarestuga. En byggnad skymtar fram mellan träden. Det är ett tvåvåningshus med altaner och utsprång och öppna gallerier, trappor och burspråk och gud vet allt vad, liksom på måfå kastat dit, något lätt och luftigt, kanske även lustigt, men allt med avsikt och ändamål, kan man snart se, ett gammalt, obetydligt hus, som man klätt upp och övertalat att foga sig efter ägarens smak för det bekväma och angenäma, på samma gång som för det måleriska, en konstnärsfantasi i stockar och plankor.
Omkring den fantastiska byggnaden sträcker sig en välvårdad trädgård, som övergår till en park med rinnande vatten mellan stora, allvarliga träd, en slingrande bäck och en damm, en verklig fiskdamm med laxöring och annat som väcker matlusten i fiskväg, på samma gång som det skänker nöje åt ögat, allt i skönaste svalka vid foten av ett ännu högre berg, vilket påstås ha utgjort första stationen för de fruntimmer i filipstadstrakten som fordom brukade ta extratåg eller kvast till Blåkulla. Nu är det för länge sedan slut med de där resorna, men det höga Hastaberget står ännu kvar, och trolskt kan det vara där, till och med i den vackra egendomen vid bergets fot, i parken mitt under en glad sommardag, men det något ljuvligt trolskt, milt, behagligt, och man dröjer där gärna.
Egendomen heter också Hastaberget och ägaren är en ung landskapsmålare, Christoffer Wallroth, vilken i den konstnärsverkstad han här åt sig inrett målar tavlor över den vackra trakten eller utför sina studier från andra trakter av Europa. Det är här han vilar ut, sedan han strövat omkring vid Rhein eller Seine, och angenämare viloställen kan man inte gärna skaffa sig. Även andra finna sig väl här, och vid min ankomst stötte jag på en i vårt Stockholm mycket känd huvudstadsbo, vilken hade sin egen hydda i parken och där levde ett stilla sommarliv i skötet av sin familj och all den naturens härlighet, varpå Hastaberget är så rikt.
Låt oss bygga tre hyddor! Var jag färdig att ropa, men det hade behövts en till, och jag hade likväl ej varit glömd. Men så skulle vi också upp till Storhöjden, ännu mycket, mycket högre upp. Vi gick iväg en förmiddag. Solen baddade hett, och vägen gick oupphörligt uppåt. Det var en oavbruten stigning, så där en fjärdingsväg i fyrtiofem graders vinkel, tyckte jag, och grusigt, stenigt, och knaggligt på alla sätt. Likaväl är det en landsväg, som till och med gör anspråk på att vara körväg, ett i sanning oförskämt anspråk. Det är obegripligt hur man hittat på att göra en slik fästig till väg för mänskliga fordon, då man likaväl kunnat lägga, såsom verkligheten sedan visat, en mindre besvärlig landsväg på annat håll mot samma mål.
Emellertid stretade vi i solbaddet uppåt, svalkade oss vid en härlig källa och njöt då och då av en vacker utsikt i skogsöppningen. Äntligen nådde vi målet, den så kallade Storhöjden, en liten högslätt med kullerstenar, små buskar och rishögar samt små åkerstycken här och var i skrevorna. Egendomligt är att se hur åkerlapparna sticker fram överallt på bergssluttningarna, men inom mycket små områden.
Själva platsen är inte på något sätt vacker, men den utsikt som därifrån framställer sig är ofantligt vidsträckt och verkligen storartad. Man skådar över Filipstads hela bergslag, över skogar och gruvfält och vattensamlingar på olika höjder. Den ena sjön ligger lägre än de andra, ända ner på slättlandet. Omkring Filipstad, som skymtar i fjärran, gruppera sig sjöarna Yngen, Daglösen, Fernsjön och Lesjön ( Lersjön ) Här och där varsnar man åtskilliga "tjärnar", djupa bergssjöar, viktiga för gruvdriften, vilka kanaler driva gruvornas "konstverk". Där har man Limtjärn, Gammaltjärn, Hemtjärn, Laxtjärn och Aborrtjärn med flera. Där i öster vid Yngen, ser man Persbergs gruvfält och vänder man sig mot norr, har man Nordmarks. I det avlägsnaste nordväst är Uddeholmstrakten.
Det är en ganska stor karta man på detta sätt har utbredd framför sina fötter, och på den kartan kan man, med en god vägvisare vid sidan, studera av de många nya järnvägarna här i trakten. Vid Finshyttan, som ligger helt nära Filipstad i nordväst, kommer Östra Värmlands järnväg att förena sig med Nordmarks - Uddeholms järnbana och den här ovan nämnda bibana som från Bergslagernas stora bana utgår vid bron över Daglössundet, vanligen blott Sundet kallat. Ett helt järnvägsnät kommer på detta sätt snart att omgiva Filipstad.
Den nyss nämnda Finshyttan, äges av byggmästaren O. Bergström, vilken anlägger en liten järnväg från en under byggnad varande masugn till Finshytte station. Egendomen lär vara ganska malmrik, vilket genom den lättade förbindelsen med Filipstad och andra trakter kommer att tillgodogöras. För ett par år sedan anlade hr Bergström vid Finshyttan en mekanisk verkstad med gjuteri, där han förfärdigar berg- och vattenuppfordringsverk för gruvor, tryckpumpar, turbiner, tröskverk med mera. Verkstaden äger sannolikt en vacker framtid.
Från en punkt på Östra Värmlands järnväg, öster om Filipstad, kommer en bibana att utgå från Persbergs gruvor. Därigenom torde hästjärnvägen mellan Daglösen och Yngen varda överflödig. På vägen från Hastaberget hade jag tillfälle att se denna gamla järnväg, vilken förskriver sig ända från 1850-talet. Vägens intressantaste del är det vid Aborrtjärn sluttande planet på Aborrberget, en bana på själva den branta bergväggen, med dubbla spår. På det ena av dessa går med malm lastad vagn utför, och farten åstadkommes endast av lutningen. På det andra spåret drages genom den lastade vagnens fart utför en i förbindelse satt tom vagn upp till högsta punkten av berget. När den lastade vagnen hunnit ned och den tomma upp, spännes häst för den förra och han drages till Filipstad. Nära hamnen spännes hästen åter från, och vagnen fortsätter ensam på järnvägsskenorna sin färd till avlastningsplatsen.
På väg från Storhöjden gjorde vi besök i en gruvarbetares stuga, som låg ensam bland klipporna. Stugans inre utgjordes av två rum, av vilka det ena med spisel var ej blott tarvligt utan nästan eländigt. Mannen var för tillfället hemma, som det tycktes utan någon egentlig sysselsättning. Han uppgav sig kunna förtjäna 2 till 3 kronor om dagen. Åtskilliga av dessa arbetares hustrur följde sina män till gruvfälten och deltaga där i arbetet till exempel med malmvaskning, men kvinnan i denna stuga var för klen, sade hon, att göra sådant arbete. Hon hade nog med att sköta barnen. Folket var vänligt och tjänstaktigt samt tycktes inte taga illa upp av vårt besök. Några gruvarbetare har också jordbruk, fast naturligtvis högst obetydliga. I allmänhet köper de alla sina förnödenheter och leva för dagen, som det faller sig. Deras levnadssätt gör inte något gott intryck, men de har ett tungt arbete och kanske föga omvårdnad av lyckligare lottade medmänniskor.
Tommy Andersson.