Bildgalleri - Bondböneriket

Egentligen bildades rörelsen redan 1849 som en orden eller ett gille. Grundaren hette Carl Johan Fagerberg, en handlande i Filipstad. Han var en glad och god människa, och tillsammans med likasinnade ville han sprida dessa egenskaper bland folket i Bergslagen. Särskilt tänkte han på kolarna, som under den mörka årstiden långa perioder i enslighet vaktade sina milor. Gillesbröderna var försedda med torrskaffning, "bondbönor, palt och annan fast föda samt flytande sådan". Ordensmedlemmarna samlades till skämt och allvar i kolarkojorna, där den värmande, livgivande och ljusbringande brasan blev en medelpunkt och symbol. Brödraskap och gemenskap bröt den mörka isoleringen. Så småningom flyttades gillets högtid till en ljusare del av året, augusti eller september, då bondbönan var mogen. Den enkla men mustiga bondbönan blev en annan symbol för brödraskapet. Till saken hörde att ytterligare en orden fanns. Paltbrödsorden, och den var underlydande till Bondböneorden, och dessa gick upp i varandra till en fusion med gemensamt syfte.

Efter Fagerbergs död blev en annan köpman, August Becker, styresman i gillet. Dennes betydelse beskrevs bäst i en dikt med bland annat följande ord:

Vi ha ej mynt i pungen vår
som all vår nödtorft täcker.
Men grinar nöden sur och svår
så har vi ändå Becker
- å dä räcker.

Beckers efterträdare blev veterinären, apotekaren och sedermera bläckfabrikanten Victor Rosendahl. Han blev den första riktiga kungen i det vi nu kan kalla Bondböneriket, och han fick bära namnet Victor I. Hans regeringstid varade från cirka 1865 till 1899.

Victor I höll hov på Hastaberget, där Christoffer Wallroth gav orden hem och husrum. En inbjudan till fest kunde exempelvis se ut som Följer:
Till firandet af den minnesvärda årdagen af H. Mjst: Bondbönekonungens uppstigande på tronen låter H. Mjst: genom mig, hans Hofcermonimästare, arrangera en fest å Hastaberget lördagen den 22 Sept. precis half 8 e.m hvartill Ni härmed befalles.

Obs 1:o De kongl. Svinena, väl gödda på STATENS BEKOSTNAD, låter H. M. Nu komma till fördelning bland undersåtarna, och har H. M. Befallt sin finansminister att så långt som möjligt söka lindra skattebördorna för sina trogna undersåter.
"2:o Wanlig högtidsdräkt och festsinnesstämning.
"3:o För Ministrarna och andra högre Hoffuncitionärer är ingången genom stora fönstret. Fremande sändebud och sådane, som ämna söka någon förtroendepost hos H. M., torde gå uppför stora trappan. Öfrige gemene män gå bakvägen.
"4:o H. M. Tål hvarken hundar eller kortspel på denna fest.
"5:o Medhafde välluktande cigarrer få rökas.
"6:o I händelse af vackert väder låter H. M., utan statens bekostnad, eklärera parken brilliant efter den Dråpliga aftonvardens slut.
"7:o Tiden för hemgång ämnar H. M. Bestämma längre fram på morgonqvisten.

På vår allernådigaste
Bondbönekonungs befallning.
Hastaberget Sept 1883
C.J. Wallroth.

Det bör nämnas att festen sannolikt inte ägde rum i den stora byggnaden på Hastaberget utan i en mindre byggnad intill; den finns fortfarande kvar. Hur festligheterna kunde gå till skildrar Carl Möller i sin bok: "….konungen satt vid ett särskilt bord med krona, spira och äpple, betjänad av sina ministrar, sin hovnarr och sina hovfunktionärer. Rätterna voro nio - alla bestående av bondbönor, potatis, sill och fläsk samt fuktade av kungarikets "stångjärn" och malt till vars och ens vällust. Champagne och dylika drycker från främmande länder voro strängeligen förbjudna såsom fördärv för ett gott ölsinne."

Kunde bibeln utantill

Kung Victor disputerade - naturligtvis på skämt anordnat av vännerna - för titeln teologie hedersdoktor. Han lär ha kunnat nästan hela bibeln utantill (en typisk värmländsk överdrift?) och klarat disputationen stråland. Några av de reliker som förvarades på Öa - jätteglasögon, stor järnhatt och järnprästkrage hade anknytning till denna händelse. En annan förmåga han ägde var buktaleri, något som kom till användning i hans egenskap av veterinär. Han kunde lätt och ledigt "konversera" med djuren - till närvande personers förvåning eller skräck.
Viktor I efterträddes av sonen Gustaf Rosendahl vilken - om möjligt - överträffade fadern.

Köpte Kullbergsön

Som kung fick han namnet Gustaf I. Denne inköpte i början av 1900-talet Kullbergsön i sjön Alstern väster om Filipstad. I folkmun kallades den rätt och slätt Öa. Kungen flyttade sitt rike dit 1907. Med honom flyttade givetvis också hovfolket och ministrarna. De gamla traditionerna levde upp på nytt kring Gustaf I, som där kom att bli medelpunkten i ett blomstande glädjens rike, fullt av historier, påhitt och upptåg under flera decennier framåt. Som ett upptåg kan vi räkna kanonsaluterna. Kanonerna är värda ett extra omnämnande. De hade förvärvats från Filipstad och tidigare där använts vid aluter för firande av högtidligheter. De var då placerade på övre planen vid gamla folkskolan. Nu på Öa var det den ordningen att salut sköts vid varje landstigning av gäster samt i anslutning till tal som hölls. Det blev många skott vid varje rixdag och kanonerna och dess "mästare" Aron Jonsson slet hårt under årens lopp. De var från början fem stycken, men genom viss överladdning eller falaktig krutsort kom de så småningom alla att demoleras till skrot.

Splittrad företagare

Gustaf Rosendahl drev fadrens företag vidare, det är ju möjligt att hans insatser i företaget blev något lidande av splittringen mellan de två intressena; företaget och kungariket. En firma i Göteborg hade fordringar på Rosendahls och inte nog med det - Gustaf ville låna pengar av göteborgsfirman för att finansiera en extradusör till sina anställda inför Oxhälja 1929! Firman sände då den 21 år unge Per Wenander till Filipstad för att reda ut situationen. Det första mötet mellan Gustaf och Per blev ett bra exempel på hur fantasi och verklighet blandades hos Gustaf.
När Per anlände till Filipstads västra station, väntade den beridne Gustaf I, utstyrd i full bondbönekungaskrud, dvs. den höga bondböneprydda hatten och den fina lösmageförsedda fracken. Döm om Pers förvåning vid denna syn - vad hade han gett sig in i? En stalldräng i blåkläder höll ett stadigt tag i hästens grimma och anförde marschen mot bläckfabriken, som då låg nedanför Spångberget. Där kom alltså en prodession bestående av stalldräng, kung Gustaf I till häst och sist Per!
Genom Per Wenanders insats utreddes Rosendahls affärer, och kunde så småningom överta företaget och få det att blomstra med en nybyggnad 1955, hyndra år efter grundandet.

En blomstringsperiod

Då Gustaf I hade avlidit 1945 stod Bondböneriket inför tronskifte. Under en kort tid hade konstnären Sigge Bergström verkat som "prinsregent" - med ospecifierade funktioner. Eftersom kungen och drottning Gerda inte hade några ättlingar låg nu Per närmast till som lämplig ny kung, speciellt som änkan Gerda hade donerat Öa till Per och dennes gemål Maj. Det blev således en "riktig" kröning den 28 augusti 1955, och därmed kom kungen att lystra till namnet Per den Långe.

Med den nya kungen inträdde en blomstringsperiod i Bondböneriket. Tanken var att "rixdag" skulle hållas varje år, och även om detta inte alltid kunde ske, blev mötena många och storslagna de kommande åren. Per den Långe gjorde bland annat den ändringen i ceremonielet att även damer och ungdomar fick delta i rixdagarna. Rikets färger - grönt för skogen, rött för elden och gult för solen - etablerades i rikets flagga, i prinsessornas och hovdamernas dräkter och i paltbrödsordens band. Prinsessor var Per den Långes egna döttrar, nämligen Gunilla, Lillemor och Anita samt deras kusin Lena Wenander. Pers bror Yngve var hovträdgårdsmästare. "Stadiga" funktionärer var till exempel fru Astrid Pein som föreståndarinna för den kungliga kostymateljén (hon hade sytt de flesta av hovets kläder), civilingenjör Gert Pein var norsk ambassadör, doktor Nils Hollander hovlivmedikus, kapten Lars Florin hovsångare, tandläkare Isse Palmér hovtandläkare von Tandkrona, direktör Folke Brännström greve von Jäsenbahn, redaktör Birger Forsberg militärattaché, konstnärinnan Karin Fryxell kunglig hovsekreterare och så vidare. Direktör Stig Allsing spelade rollen som riksmarskalk (ja det skall stavas så). Hovnarrens uppgift liksom de övrigas, har naturligtvis fungerat lite olika med tiden, beroende på personlighet och andra omständigheter. Vid nämnda tronskifte var det direktör John Löfgren, som var hovnarr, och den verklige urinvånaren "Stenflisa" spelades av ingenjör Bernhard Bergström. Spelades är nog rätta ordet, för ålagt eller självpåtaget kunde folk med humor fritt leva sig in i rikets syfte att på olika sätt sprida glädje under rixdagarna.

"Välkomna hit, när ni reser ni?"

Jag hade själv nöjet att få delta i ett par rixdagar, 1974 och 1975. Exakta klockslag var en viktig ingrediens i riket. Kl. 14.57 den 25 augusti 1975 av gick den första lasten passagerare med vikingaskeppet Ormen Långe från svenska fastlandet till Öa. Skeppare var piraten Arnold "Enöga" Lundberg. På håll från Öa hördes salut och hälsningen "Välkomna hit, när reser ni?" Dessa ord var kungens egen personliga hälsningsfras till alla gäster. En första mottagning ägde sedan rum på planen nedanför slottet. Kungen höll ett enförande, i vilket han berättade Bondbönerikets historia. Han förklarade att ingen partipolitik fick förekomma i bondböneriket - kungen bestämde allt, efter det att drottningen bestämt vad kungen skulle bestämma! Dessutom redogjorde han för dagens program, bland annat måltiderna; kräftor med ostsmörgåsar, kaffe med kungatårta och senare på dagen varma ärtor med punsch!

Därefter blev det utnämningar av några nya funktionärer. Det gällde utnämning bland annat av överhovjägmästare (Olof Kolpe), hovnarr (Tell Erik Gustavsson, med rätt att till kungen säga vad han ville) och byxvaktmästare (Lena Hegbart). Denna senare tjänst bestod i att vara vakt vid kungliga logen, vilket var ställets utedass. Byxvaktmästaren hade att klä sig i speciella byxor - vita med spetsar nedtill och stor sprud bak. Huvudet pryddes med en uppochnedvänd potta med handtag, allt i vacker imitation av papp!

I anslutning till de olika serveringarna sjöngs, musicerades och skojades det i fulla drag. Någon förning var det inte fråga om i detta fall - kungen bjöd på allt, en enastående generositet! Kungen fick också tillfälle att demonstrera arkeologiska fynd, bland annat stora korkskruvar och en väldig ryggkota från en av de urjättar, som förr bebodde Öa.

Den senare eftermiddagen fördrevs med rixdagsförhandlingar, där rixdagsmännen och kvinnorna, på kungens uppmaning, fick väcka "förslag till allas förkovran, rikets bästa och hela världens fredliga utveckling". Många stôlliga och glada inlägg fördes fram, allt under stort gemyt och många glada skratt. De som mest drev lustigheterna sinsemellan och till gästernas stora nöje var kungen själv och riksmarskalken (Stig Allsing). Tiden satte dock så småningom en gräns för alla stôlliheter, och det var dags för hemfärd till Sverige med Ormen Långe.

Den sista rixdagen på Öa hölls 1978. Kungen insjuknade och hade svårigheter att fortsätta sin regering. Till vicekung utsågs hans svärson, Björn Skogsström, och dennes gemål Anita blev vicedrottning. Dessa två hade i början av 1970-talet stegvis förvärvat Öa, där för övrigt ett nytt modernt utrustat slott uppfördes 1971. Anita och Björn ansåg sig inte kunna föra rikets traditioner vidare i dess dåvarande form. I stället beslöt de att till Forshyttan - Paradishyttans bygdegårdsförening skänka rikets reliker och dräkter med mera, och detta 2002 - 2003. Frågan uppstod; Skulle rikets traditioner ändå på något sätt föras vidare?

Lustspel sattes upp

Svaret gavs år 2004 av eldsjälen Britt Källgarn som tillsammans med en grupp intresserade amatörer inledde arbetet med att sätta upp ett lustspel i Bondbönerikets anda. Hon blev själv regissör och manusförfattare samt spelade rollen som byxvaktmästare. Naturligtvis fanns många andra roller med i detta "skådespel om ett skådespel" - kung, trädgårdsmästare, finansminister, riskamiral och så vidare.

Premiären skedde vid Paradishyttans bygdegård den 29 augusti. Lustspelet lockade 178 åhörare! Gruppen kunde använda de "reliker och arkeologiska fynd", klädedräkter med mera som Björn och Anita skänkt till bygdegårdsföreningen. Sång, musik och dramatik ingick i detta första något korthuggna men uppskattade spel. Det serverades bondbönsoppa, smörgås med dryck samt kaffe med äppelkaka. Under året hade skeppet Ormen Långe kommit "hem" - på land.

Spelet utökades

Året därpå 2005, hade spelet utökats betydligt. Kungen kom inridande på en eldig springare, en ny roll, professor emeritus, hade tillkommit liksom en dansande haremsdam! En stor händelse var ankomsten av en kvinnlig norsk ambassadör till rixdagen. Och inte nog med det; hastigt och lustigt hade Bondböneriket och Norge ingått en union, lagom till 100-årsminnet av den riktiga unionens upplösning 1905. Trots strilande regn kom ännu flera åhörare, 189 personer, denna gång. Servering och försäljning till på samma sätt som året innan, och hela begivenheten gav ett rejält ekonomiskt överskott till föreningen. Medlen har bland annat gjort det möjligt att skaffa en ljudanläggning samt att bygga tak över Ormen Långe.
Senaste året, 2006, blev den en dramatisk rixdag. Kung Jan (Sundelin) "gick in i väggen" och blev pirat! En ny kung måste utses. Alla närvarande ministrar och hovfunktionärer ville bli kung, och efter en spännande utslagningsomgång i olika discipliner utsågs Urban (Larsson) till kung och verkliga hustru Kristina blev drottning. Här kändes det som att cirkeln, efter nästan 30 år, var sluten mellan det gamla och det nya riket.

I det mycket varma vädret blev det nytt publikrekord, 196 betalande. Folk ända från Dalarna hade bokat plats och kom på besök. För övrigt kan nämnas att Ormen Långe låg nymålad och vacker till allas beskådan och beundran.

Om bygdespelets eventuella framtid och utformning kan man bara spekulera och hoppas, men klart är att föreningen, i Fagerbergs anda, har ett viktigt kulturhistoriskt arv att förvalta.

Leve Bondböneriket !!

Tommy Andersson
Artikel ur Filipstads Gilles tidskrift "Vår Stad"
av Birger Johansson.