Bildgalleri - Filipstad på 1600-talet

En liten bit av Filipstads 1600-tals historia

När kyrkan och marknadsplatsen vid Bergskalhyttan skulle flyttas till Daglösens norra ände och en stad där skulle anläggas, måste ett omfattande mark- och skogsområde anslås till de nya innevånarna. Byggnadstomter och mark till gator och torg behövdes. Stora mängder skog erfordrades till byggnadsmaterial och till vedbrand för uppvärmning av bostäderna. Ängsmark var nödvändig till bete för kor, hästar, och andra husdjur, som även stadsbor var nödgade hålla sig med i forna självhushållningens dagar. Därtill behövde nära nog varje familj odlingsbar mark för säd, rovor, kål etc.

I stadens privilegiebrev av den 6 april 1611 anslogs enl. p 4 Vikhyttans skog- och markområde till nämnda ändamål. Denna hytta ägdes då av fyra bergsmannafamiljer. Hur utlösningen av dessa skett har i avsaknad av tillförlitliga dokument många teorier och spekulationer framförts genom tidernas lopp, och oklarheter i äganderättsliga markfrågor har löpt som en tråd genom Filipstads månghundrade historia. Så sent som under åren 1947–1958 gjorde advokaten G. Prawitz i Tumba en omfattande utredning angående stadsjorden i Filipstad och berörde därvid inledningsvis Vikhyttans mark- och skogsområde som anslogs till den nyanlagda staden.

Vikhyttan

Vikhyttans masugn och osmundssmedja jämte kol och järnbodar låg vid Vikhyttebäcken, vars namn i samband med lasarettets tillkomst på 1760-talet kom att ändras till Lasarettsbäcken. Av denna hytta finns i dag inga som helst spår bevarade av dammar, masugn eller andra byggnadsverk. Vägar, gator och nybebyggelse har totalt sopat bort alla byggnadsrester från detta bruksområde. I en skattelängd från 1540, där vår bergslags 15 äldsta hyttor omnämns, visar sig Vikhyttan som en av ortens största hyttor, endast Yngshyttan och Bornshyttan var då produktionskraftigare enligt erlagda skattebelopp. När Vikhyttan anlades ligger dock fördolt i en grå forntids dunkla mörker. Den omtalas första gången 1527 då de båda bergsmännen Björn Pedersson på Vikhyttan och Söffrin Bagge på Fogdhyttan var representanter för Värmlands bergslag på Gustav Vasas reformationsriksdag i Västerås.

På Vikhyttans markområde låg ytterligare en hytta – Kytthyttan, som torde varit byggd i början av 1560-talet som en hjälp- eller komplettingshytta till Vikhyttan. Kytthyttan låg vid det vattendrag som rinner från Hemtjärn vid Hennickehammar och mynnar ut i Daglösen ca en km söder om Stensta. På nutida kartor är detta vattendrag benämnt "Stampbäcken" men i dagligt tal mera känt under namnet "Stampälva" eller "Stamparälven". Före 1729 heter dock denna bäck följdriktigt "Kytthyttebäcken".

Vikhyttans ägare bestod 1611 av fyra bergsmannafamiljer och varje familj hade var sin bergsmansgård. Den ena hette Svartnäs och hade en ungefärlig omfattning av nuvarande Svartnäslandet och Stenstaområdet. Till detta område hörde även det gamla Kytthytteområdet. Den andra gården hette Wädderud; nuvarande namn Dennicketorp. En tredje hette Håkanstorp vars namn vid mitten av 1600-talet ändrades till Jonstorp, varav en del av den gårdens forna ägor numera upptas av det stora villaområdet med samma namn. Slutligen den fjärde gården var Liksta.

På olika sätt utlöstes ägarna eller gavs vederlag av likvärdig egendom på annat håll. De offentliga arkivens källor från ifrågavarande tid och område är ytterligt fragmentariska och klena, men genom det i inledningen omnämnda nyupptäckta gårdsarkivet, genom sammanställning av olika detaljuppgifter hämtade ur Filipstads magistrats och rådhusrätts protokoll, som förvaras i Göta hovrätts arkiv i Jönköping samt med pusselbitar som framkommit genom andra vitt skilda källor, har vederlagsproblemet i vissa fall kunnat kartläggs.

Kalhyttan

En av de fyra bergsmännen på Vikhyttan som skulle utlösas var Per Nilsson. Vilken av gårdarna som var hans har icke kunnat fastställas, men uppenbarligen torde det varit Wädderud eller Håkanstorp. Per Nilsson är emellertid känd från och med 1579 då han inträder som ägare till en fjärdedel av Vikhyttans egendom. Han efterträder den välbetrodde och välbeställde bergsmannen Nils Clemitsson på Nordmarkshyttan, som under ett par år varit ägare av nämnda fjärdedel, varför mycket talar för att Per Nilsson är son till Nils Clemitsson.

Då kyrkan ännu låg vid Bergskalhyttan ägde församlingen 1/4 i Kalhyttan och denna del uppläts till kyrkoherden att fritt bruka såsom löneförmån. Den 12 september 1620 gav lagmannen och domhavanden i Värmland, Tideman Persson, lagfart på denna del mot den egendom som Per Nilsson avträdde i Vikhyttan. Kvar som ägare till denna Kalhyttedel finner man sedan hans söner, Sven Persson f 1595 d 1675 med hustru Kerstin och deras son Per Svensson jämte hans hustru Anna, Hans Persson f 1605 d 1670 med hustrun Sigrid Håkansdotter f 1610 d 1675 jämte deras söner Per Hansson och Håkan Hansson. Den senares söner Hans, Olof och Jon Håkansson är idag representerade i åtskilliga släktforskares antavlor.

Under åren 1663–1691 tjänstgjorde I Filipstad en kyrkoherde vid namn Simon Skragge. Han var en synnerligen begåvad man men också mäkta processlysten och ständigt i fejd och bråk med både släkt och grannar, med borgmästare och rådmän och nära nog hela borgerskapet i Filipstad. I utbyte mot den förlorade löneförmånen att fritt få bruka en fjärdedel i Kalhyttan hade kyrkoherden fått sig tilldelad en gård i Västerud, något som Skragge i högsta grad var missnöjd med. Han tog därför upp en bitter strid med staden och församlingen och krävde att Kalhyttegården skulle återföras till så kallad prästgård. När Filipstads rådhusrätt den 25 augusti 1673 sammanträdde, var häradshövding Hindrik Larsson Edhing kallad att skilja och rannsaka i tvisten. Någon framgång hade dock inte Skragge – Kalhytteegendomen stannade i Per Nilssons bergsmannasläkt i många generationer, men tvisten med Skragge hade det goda med sig att rättegångsprotokollen har lämnat många värdefulla historiska fakta i sitt kölvatten.

Kytthyttan

Som tidigare nämnts låg på Vikhyttans ägor även en annan hytta: Kytthyttan. Av skattelängderna framgår att denna hytta periodvis låg öde och övergiven, vilket även var fallet när Karl IX vistades på Kroppa kungsgård den 15–17 mars 1611. Kungen uppvaktades då av två av ortens den tidens innovatörer, bergsmannen Hans Andersson och hans son Börje Hansson. Anledningen till deras besök var att de begärde kungens tillstånd att få återuppbygga Kytthyttans masugn. I ett brev daterat Kroppa gård den 17 mars 1611 bekräftar kungen att han med välvilja ger sitt tillstånd för masugnens återuppbyggnad och ger samtidigt order till ståthållaren i Värmland att till de båda bergsmännen leverera sex tunnor spannmål; den tidens typiska lokaliserings- och etableringsbidrag för nya industriföretag.

Vid jämförelse med våra dagars högindustrialiserade järn- och stålverk ter sig den tidens hyttor, som Kytthyttan onekligen utgör, såsom högst primitiva. Men med den tidens redskap och ekomonomiska möjligheter var detta byggnadsföretag säkerligen högst betungande för Hans Andersson och hans son. Tre år efter det att de fått kungens byggnadstillstånd uppvaktar de änkedrottning Kristina och begär ytterligare hjälp med sitt byggnadsföretags fullbordande. Den 9 mars 1614 utfärdade hon från Karlsbergs gård i Karlstad en order till fogden på Kroppa gård Jöns Bock, att till Hans Andersson och Börje Hansson leverera ytterligare 12 tunnor spannmål.

Efter 1614 års bidrag till Kytthyttans återuppbyggnad synes också produktionen kommit igång. Verksamheten vid masugnen blev dock inte långvarig, ty 1624 företogs en sista blåsning på endast 7 dygn. Sedan masugnen övergivits byggdes där en stångjärnshammare som drevs av Hans Anderssons sonsöner. Men även den tycks blivit ett par decennier gammal, ty efter 1600-talets mitt omtalas den ej mer. Helt outnyttjat lämnades dock inte vattendraget vid Kytthyttan; 1649 omtalas att Hans Anderssons sonson, Petter Börjesson drev en sågkvarn där.

Hans Andersson var välkänd i bygden. År 1601 hade han tillsammans med tre kompanjoner varit med att anlägga och uppbygga Stöpsjöhyttan. Nyanlagda hyttor fick vid den tiden ett antal skattefria år, i allmänhet sex år, men om godtagbara skäl angavs kunde ytterligare något eller några så kallade frihetsår beviljas. Såsom uppbyggd 1601 skulle Stöpsjöhyttan normalt blivit skattelagd 1607, men blir ej skattelagd förrän 1609. Med kännedom om Hans Anderssons väl dokumenterade förmåga att tillvarata varje tillfälle till ekonomiskt fördelaktiga uppgörelser, synes troligt att han haft mer än ett finger med i spelet då det gällt att utverka ett par extra skattefria år för Stöpsjöhyttan.

Under några år i slutet av 1620-talet och början av 1630-talet är Hans Andersson stadsborgmästare i Filipstad. Förutom sonen Börje Hansson hade han även styvsonen Olof Olofsson Bergsman. Dessa tre kom att bli bland de första filipstadsborna. Hans Andersson byggde sin gård vid Torget (nuvarande Hötorget). Börje Hansson byggde vid Långgatan (nuvarande Kungsgatan) medan Olof Olofsson Bergsman ännu på 1640-talet synes ha bott kvar på Stensta, som vid denna tid var Hans Anderssons, hans sons och sonsöners gemensamma egendom. Börje Hansson blev rådman och bruksidkare i staden och Olof Olofsson Bergsman blev 1645 kronobefallningsman över Karlskoga härad, senare även över Östersysslet. Olof Olofsson Bergsman stod sannolikt i stor gunst hos den regerande drottning Kristina, ty den 29 januari 1651 fick han av drottningen Asphytte kronohammare i donation "som vederlag för att dess fader i gamla tider av ödemarken upptagit Kytthyttans masugn"!

Efter denna storstilade donation kunde man förvänta sig att släkten var beredd att överge Kytthyttan helt, men redan två år efter nämnda donation, närmare bestämt den 24 januari 1653, dyker Kytthyttan upp på nytt. Filipstads magistrat och rådhusrätt är då samlad varvid välaktade Håkan Swensson, far till kyrkoherden Simon Skragge, och Johan Börjesson, sonson till Hans Andersson, inställde sig och begärde rättens och nämndens bevis på äganderätten till Kytthyttan. De påpekade att släkten besuttit samma hytta innan stadens grundande och området blev anslaget till stadens utmark samt uppgav att Håkan Swensson då var ägare till 1/2 hyttan, Johan Börjessons föräldrar till 1/4-dels hytta och Olof Olofsson Bergmans styvfar, salig Hans Andersson till 1/4-dels hytta. Borgmästare och rådmän vittnade att de i Kytthyttan ägde föreskrivna delar på den tiden "när samma hytta av vår allernådigaste överhet in under staden allverlderligt blev previligierat". Först åtta år senare kommer förklaringen på det eftertraktade ägandebeviset. Den 26 november 1660 utfärdades en kungl resolution undertecknad av drottningen Hedvig Eleonora och åtta regeringsmedlemmar vari sägs att "Kungl Maj:t finner det skäligt och rättvist att släkten må få njuta och behålla Kytthyttan eftersom det är deras arvejord och under Filipstad lagd utan någon fast vederlag".

När Hans Andersson under 1600-talets första hälft visar sig vara ägare till Stensta gård omfattade egendomen både nuvarande övre och nedre Stensta samt Piludden, som under 1600-talet benämndes Saras udde.
Huruvida Stensta då räknades in under Kytthyttan framgår inte klart i kända dokument och handlingar. Sannolikt var emellertid förhållandet så: Stensta ägs och besitts av Hans Andersson släkt generation efter generation och vid förekommande arvskiften och ägodelningar behandlas egendomen alltid som arvejord på samma sätt som Kytthyttan.

På Stensta kom också många av Hans Anderssons sonsöner att få sluta sina dagar bla. den forne stadsborgmästaren i Filipstad Jöns Börjesson. Han var född 1599 och avled på Stensta 1691, således hela 92 år gammal.

Liksta

En gammal sägen förtäljer att när kyrkan stod vid Bergskalhyttan och de döda från bl a Nykroppa skulle forslas till kyrkan för jordfästning roddes liken över sjön Daglösen och nedsattes vid Liksta för att senare forslas till kyrkan. Från Norge känner man en liknande sed. Lik som skulle föras till kyrkan för jordfästning, fördes inte ombord vid den vanliga landstigningsplatsen utan vid en särskild "likstö" som betyder landstigningsplats vid rodd med lik till kyrkan.

Även Likstagården hörde till Vikhyttans markområde och som sådan ingick den i den donationsjord som enligt privilegiebrevet skulle bli Filipstads stadsområde. Det tog dock en rundlig tid av 25 år innan staden blev ägare till Liksta gård.

Vid tiden för stadens tillblivelse 1611 hette Likstas ägare Joen Andersson. Han hade ärvt gården och skaffat sig äganderättsligt bevis undertecknat av Karl IX och troligen utfärdat redan på 1500-talet. Den 1 oktober 1623 sålde Joen Andersson gården till Måns Persson för 20 lod silver och 27 fat osmundsjärn. Måns Persson var givetvis väl medveten om att gården enligt privilegiebrevet var anslagen till Filipstads stadsområde, varför han skyndsamt skaffade sig lagfartsbevis på densamma. När laga ting hölls med allmogen av Filipstads Bergslag den 1 oktober 1623 på Bornshyttan bevisade Måns Persson med de tolv nämndemännen och menige man att han köpt gården Likasta och tillfullo betalt densamma. Lagmannen och domhavanden i Värmland, Tideman Pärsson, utfärdade därför lagfartsbevis för Måns Persson och hans efterkommande arvingar att "...Likstann till Ewärdeliga äghår oklandrat Niutta Bruks och beholla i Hus och Jord, i Åcker och Ängh i skogh och Marck, i fiuske och fiuske wathenn, i wöthö och tårro..." etc, etc.

Säker på sin gård kunde dock ändock inte Måns Persson känna sig trots erhållet lagfartsbevis. Den 31 januari 1624 befann sig Gustaf II Adolf på Kroppa kungsgård. Måns Persson vänder sig då till kungen och vill ha ytterligare bekrftelse på sin äganderätt till Liksta. Kungen bekräftar därvid i ett skriftligt dokument att Måns Persson haft med sig och för kungen uppvisat ett äganderättsligt bevis upprättat av Karl IX vari framgått att Joen Andersson ärvt Likstagården. Det sägs visserligen inte i skrivelsen när Karl IX utfärdat detsamma men sannolikt torde detta skett på 1500-talet, eller i varje fall innan Filipstad grundades. I modern språkform lyder Gustav II Adolfs skyddsbrev:

Vi Gustav Adolf med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung, storfurste till Finland, hertig uti Estland och Carelen, herre över Ingermanland göre veterligt, att oss denne vår undersåte Måns Persson i Liksta i underdånighet har presenterat vår avlidne käre faders brev på samma Liksta, en benämnd Joen Andersson ärvt under skatte att behålla; och där hos vår älskelige käre fränders bekräftelse, vilket torp som har bemälte Joen Andersson sig tillhandlat hat. Ödmjukligen bedjande om vår bekräftelse. Så har vi för den skull av gunst och nåd hans ödmjuka begäran i så måtto nådigast ansett; Och härmed confirmera och stadsfästa honom det att behålla under samma villkor och rättslighet som det ovanbemälde Joen Andersson givet är. Förbjuder för den skull alla den som med hörsamhet och förpliktade äro, att göra eller tillfoga bemälte Måns Persson här emot hinder eller förfång i något motto.
Givet på vår gård Kroppa den 31 januari 1624.

Gustav Adolf

Med detta kungliga skyddsbrev satt Måns Persson lugnt kvar på sitt ägandes Liksta. Men kraven från magistraten i Filipstad, att enligt en gång erhållet privilegiebrev få Likstagården lagd under staden, tyckte blivit allt mer intensiva. Endast 18 dagar efter det att Gustav II Adolf stupat på slagfältet vid Lützen, utfärdade regeringen en resolution vari landshövdingen i Närike-Värmlands län gavs order ordna så att Filipstad i enlighet med privilegierna skulle bli ägare till Likstagården. Ett drygt år senare, den 14 januari 1634, fick kronobefallningsmannen order tillse att Måns Persson lämnade Likstagården ifrån sig, och i utbyte få den gamla kronogården "Eedh" (Norra Daglösedet), vilken gård kronan varit ägare till alltsedan kronobruket vid Asphyttan på Gustav Vasas tid var i stordrift.

Så snart Måns Persson lämnat sitt Liksta och tagit sin nya gård i besittning, utarrenderade staden Liksta den 26 april 1636 till bergsmannen, lodstöparen och borgaren i Filipstad, Hans Hermansson, grundaren av Mögsjöhyttan. Intill 1650-talet var gården utarrenderad till ett flertal personer, men när staden vid nämnda tid beslutat sig för att bygga sin första egentliga stadskvarn, var man tvungen att få fram erforderligt kapital, dels för att inlösa det hammarbruk som låg på platsen, men även för andra ändamål. Likstagården försåldes därför till privatperson och har alltsedan dess återigen förblivit i privat ägo.

Tommy Andersson
Ur Filipstads Gilles tidskrift "Vår Stad" 1989
Artikelförfattare Ulf Nilsson