Bildgalleri - John Ericsson

John Ericsson - en bild av uppfinnarens liv och gärning.

En märkvärdighet i historien om John Ericsson är att ryktet om hans storhet kom redan innan han föddes ! En spådom berättar nämligen följande: I Långban låg gamle Halt-Erik för döden men kunde berätta, att han av en gråklädd gubbe hört en förutsägelse om vad som skulle ske nere vid hyttan. Där skulle byggas ett hus, och i det huset skulle födas två gossebarn, vars namn skulle bli vida berömda över land och riken.

Spådom eller inte - vid Långbanshyttan bodde Olof Ericsson och hans hustru Sofia, född Yngström. De hade gift sig 1799, och nästan genast hade Olof tagit över svärfaderns syssla som grovfogde. Dottern Anna Karolina föddes år 1800, sönerna Nils 1802 och Johan 1803. Den senare ändrade sedan sitt namn till John, vilket passade bättre i de engelsktalande kretsar, där han såsmåningom kom att verka. Enligt tidens sed satsades det mera på Nils och Johns utbildning är på Karolinas; hon lär annars ha varit minst lika begåvad som bröderna.

Några få år gick gruvdriften bra, men snart blev det sämre tider, och järnmalmen blev svårsåld. Olof försökte också återuppta driften av en silvergruva i närheten, men det hela blev bara en felspekulation. Familjen måste flytta till det lilla torpet Kytthagen 1807. (Författaren Claës Adelsköld kallar stället "Hytthagen".) Överhopad med skulder och andra åtaganden fick Olof se sina egendomar gå på exekutiv auktion 1810.

Under denna allvarliga tid kunde ändå pojkarna leka fritt på barns vis - de var ju fortfarande små. De lärde sig tidigt konsten att upptäcka, studera och rekonstruera vad de såg. Nils lär ha byggt slussar i den lilla bäcken bakom stugan i Kytthagen, och John byggde gruva i miniatyr, 30 cm djup, med stegar, stånggångar och malmkorgar. Gruvhanteringen var i alla fall rikt stimulerande för barnen fantasi !

Göta kanalbygget en lärotid.

Snart stundade bättre tider ekonomiskt för den pressade familjefadern. 1810 fick han arbete som sprängarbas vid Göta kanalbygget i Forsvik i Västergötland. Familjen flyttade dit i oktober 1810. Det öppnades en ny värld för familjen - i Forsvik var det liv och rörelse från tidig morgon till sen kväll. Eftersom projektet även hade militär betydelse, var det i stor utsträckning soldater som arbetade vid bygget, och det rådde militär ordning på platsen. Åren 1811 och 1812 hade pojkarna haft guvernant i hemmet, och de fick senare också undervisning i teckning och skalritning, ävensom latin och franska. De kom att få tillträde till ritkontoret, och arbetet med teckning och kartritning tog snart över hela deras tid. De blev "kadetter vid flottans mekaniska kår", även kallade "kanalelever". Vid 9 års ålder hade John gjort sin första ritning med egenhändigt tillverkade instrument. Pojkarna utbildades till nivellörer, och John skötte vid 14 års ålder utstakningsarbetet för 600 man. John ritade av allt vad han såg, inte bara arbetsredskap och maskiner utan även kanalens hela sträckning. En person som undervisade pojkarna mycket och kom att få stor betydelse för dem, var kaptenen Johan Edström, som hade kunskaper av många slag att meddela de vetgiriga bröderna.

Efter en tid började kanalföretaget lida brist på pengar, och Olof måste lämna arbetet vid kanalen. Han erbjöds ett arbete vid byggandet av karantänsanstalt på Känsö i Göteborgs skärgård. Familjen hade redan flyttat till kanalens östgötalinje, så Olof gav sig ensam i väg till Känsö. Efter en kort tid insjuknade han och avled 1818 i "Wattusot". Det var ett fruktansvärt slag för familjen. Sofia blev ensam med tre barn - Karolina var ju nästan vuxen, 18 år, men sönerna bara 16 och 15 år. Den ovan nämnde Johan Edström kom att axla ansvaret för de två bröderna, inte minst när det gällde ekonomin.

Fältjägare och lantmätare

Ännu ett par år arbetade John vid kanalbygget, men 1820, vid 17 års ålder, hade han bestämt sig för att flytta till Östersund. Han ville utveckla sina kunskaper och bli lantmätare men också bli officer vid Jämtlands fäljägare. Samma år inskrevs han som fanjunkare vid fältjägarekåren, och ett nytt skede började i hans liv.

John trivdes gott med militärlivet. Han lärde rekryterna gymnastisera och idrotta - han var ju själv stark och vältränad, och den själlösa exercisen gav han inte mycket för. 1821 blev han fänrik och således officer. I sin bok John Ericsson 1961 skriver Carola Goldkuhl: "Han var en artig och sällskaplig kavaljer för damerna, full av muntra upptåg och skämt och flickorna svärmade för den ´ charmante löjtnant Ericsson`. Han fäste sig emellertid inte vid någon av dem..." Inte ännu, kan man tillägga. Johns sinne på uppfinningar började märkas på det militära området; flintlåsgevären hade t.ex. spelat ut sin roll, och kanonerna kunde förbättras, tyckte han. Först 30 år senare blev förbättringarna genomförda.

Vid sidan av arbetet som fältjägare avlade John lantmäteriexamen 1822. Han arbetade en tid med att upprätta kartor, vackra välgjorda, över några socknar i Jämtland. Det var under en sådan period han tog in på kaptensbostället Side. Kapten Lilliesköld där hade tre döttrar, och den yngsta av dem hette Carolina. John och hon blev djupt förälskade i varandra och planerade att gifta sig. Kapten Lilliesköld avstyrde bryskt ungdomarnas tanke på äktenskap och förbjöd John att vidare besöka gården. De unga försökte nå varandra med brev, men några svar kom aldrig tillbaka. Det stod snart klart att Carolina väntade barn. Familjeäran måste räddas, så blev skickad till Stockholm. Där fick hon föda barnet, sonen Hjalmar, i november 1824.

Åter till John: hans lust att ändra och förbättra saker och ting fanns tidigt, och hans bana som uppfinnare började på allvar i Jämtland. Han hade länge sett ångmaskinen som en god men föråldrad kraftmaskin, och nu ville han skapa en ny revolutionerande sådan med "eldmaskinen". I denna skulle kraften inte komma från ånga utan från varmluft. Rörelsekraften skulle då "åstadkommas på kortare väg och med mindre bränsle". Bränslet var givetvis ved. En del lyckade experiment utfördes redan i Jämtland, men John strävade ständigt efter att förbättra sin uppfinning, och detta arbete kom, att en stor del av livets sysselsätta hans uppfinnarhjärna.

En prövningarnas tid i England

John tycks tidigt har förstått, att hans uppfinningar inte hade någon framtid i Sverige - här hade industrialismen inte kommit så långt. Det stod klart att hans idéer kunde komma till sin rätt i England. Han hade fått kontakt med greve Adolf von Rosen, som var löjtnant i flottan och som just skulle resa till England. Denne skulle kunna introducera John i de rätta kretsarna där. von Rosen kom snart att bli till ovärderlig hjälp, när John, 23 år gammal, 1826 lämnade Östersund för att resa till London. Han hade sökt och fått permission för ett år, men det skulle bli mera....

Ung, stark och entusiastisk började han i London arbetet på sin varmluftsmaskin. Hans mål var i första hand att få patent på den. Redan efter några veckor stod det klart den var ett fiasko. Det viktigaste bränslet i England var stenkol, och det passade ju inte i Ericssons maskin, som var gjord för ved. Det var uppenbart att varmluftsmaskinen "the caloric engine", måste konstrueras om. Att den hade tiden för sig och skulle konkurrera ut ångmaskinen, var hans fasta övertygelse.

1827 kom ett brev från Stockholm. I brevet meddelades det, att John Ericsson utnämnts till "Capitens Namn, Heder och Wärdighet". John blev oerhört glad över utnämningen, och hela livet bar han med stolthet titeln Captain.

Uppfinnandet var i full gång när det gällde att förbättra maskiner av olika slag. John Ericsson fick sina uppfinningar tillverkade av Braithwaites verkstäder, och von Rosen var till stor hjälp i marknadsföringen av produkterna. Mängder av experiment måste ibland göras, innan något försök blev lyckat. Bl.a. arbetade John på att förbättra ångmaskinen med "konstgjort drag", men störst framgång till en början hade han med en ångspruta, som skulle släcka bränder. Brandsoldaterna i London såg dock sina arbeten hotade av den effektiva maskinen, och de högg av slangarna för John. Hans ångsprutor kom senare att säljas i Tyskland, Ryssland och Amerika.

En annan uppfinning från John hjärna och hand var lokomotivet Novelty. En tävling hade utlysts, men John var sent ute och hade bara 70 dagar på sig att konstruera och bygga lokomotivet, ett arbete han aldrig tidigare utfört, 500 pund, ära och framtid stod på spel. Farligaste rivalen var Robert Stevenson med lokomotivet Rocket. Minimikraven på loken var att de skulle orka dra en last på 20 ton med en fart av 16 km/tim. I tävlingen, som ägde rum i Rainhill mellan Liverpool och Manchester i oktober 1829, nådde Rocket en toppfart av 38 km/tim och eleganta Novelty 45 km/tim. Tyvärr brast ett rör i Novelty, och arg och besviken måste John erkänna sig besegrad.

Det myckna experimenterandet kostade oerhörda belopp. John råkade i så stora ekonomiska svårigheter, att han 1832 hamnade i gäldfängelset King´s Bench åtta månader. Där utvecklade han sin coloric - på papperet. Två år senare kom han än en gång i gäldfängelse, denna gång i Fleet för en tid av fem månader. Han var nu 29 år och visade en ofattbar mental styrka. Hans hjärna arbetade febrilt med uppfinningar, bl.a. "den rotoriska maskinen", dvs. propellern. Under hans fängelsetid arbetade Braithwaites verkstäder på hans uppfinningar. Det tog åtskillig tid innan brev från John om hans svåra belägenhet, kom fram till släkten i Sverige. Julen 1832 kunde brodern Nils hälsa på John i fängelset. De två kunde diskutera de nya uppfinningarna, inte minst propellern. Nils besök gav säkert brodern mera mod och styrka inför framtiden.

Gift med sitt arbete.

Här måste göras ett djärvt hopp i tid, rum och ämne: Carolina Lilliesköld hade genast efter sonen Hjalmars födelse lämnat denne i en enkel familjs vård. Hon hade dock snart tagit kontakt med Johns mor, Sofia Ericsson. Pojken kunde sedan växa upp i nära kontakt med släkten: farmor Sofia, faster Karolina (som var gift med prosten i Medelplana, Clas Odhner) samt farbror Nils och dennes familj. Hjalmar fick efternamnet Elworth. Kortfattat kan sägas att han fick en mycket god uppfostran och utbildning, och han blev till slut överdirektör vid SJ. Hans mor Carolina, en gång Johns älskade, gifte sig 1835 med en professor Schlyter. På sin bröllopsdag fick hon, enligt familjetraditionen, en bunt oöppnade brev, John brev, skrivna tio år tidigare - en ofattbar grymhet. Det är dock ovisst om John kände till Carolinas giftermål, men ett år senare gifte han sig i London med Amelia Byam av ansedd engelsk släkt. Äktenskapet blev inte lyckligt, och de två kom mest att leva åtskilda. John var ju redan gift - med sitt arbete.

Och arbetet fortsatte. I juli 1836 sökte han patent på propellern. Hans patent innebar en så stor förbättring av andras idéer, att den kunde betraktas som en ny uppfinning. Den första provturen gjordes på Themsen i London våren 1837. Det blev en stor sensation att se en båt drivas av en osynlig kraft - man såg varken åror, stora segel eller skrymmande skovelhjul ! Propellern drevs f.ö. direkt från ångmaskinens axel. John Ericssons lilla båt rörde sig lätt och smidigt med eller mot strömmen, och den kunde t.o.m. bogsera den betydligt större amiralitetsbåten både utför och uppför floden. Sjö orderna var förbluffade så till den grad att de vägrade tro sina ögon. De förklarade senare i ett brev att de var besvikna på provturen. En båt med propellern i aktern skulle bli omöjlig att styra, sades det. Ändå hade John just bevisat att detta var möjligt. Han gav nu upp inför lordernas förstockade omdöme. Ett beslut växte fram i hans hjärna: Till Amerika, landet för djärvare tankar.

Optimism och självförtroende

Att propellern hade framtiden för sig även i större sammanhang, bevisades redan två år senare, 1839. Då utrustades skonaren Robert F. Stockton med ångmaskin och propeller och kunde således skifta mellan segeldrift och motordrift. De avseglade från Gravesend i England och anlände 46 dagar senare i New York och blev den första propellerdrivna båt som gått över Atlanten. Det skulle naturligtvis haft stort symbolvärde om John Ericsson farit över med just den båten, men så blev det inte. Har for dock över Atlanten samma år men med British Queen. Hon hade skovelhjul och tog 23 dagar på sig för att nå New York. De 13 åren i England var över. Han skulle aldrig återse England, Europa eller ens Sverige. Hustrun Amelia stannade i England.

Det gällde att genast få tag en bra verkstad i New York, och det blev Phoenix Foundry i Brooklyn. Verkstaden ägdes av två män, varav den ene var Cornelius Dalamater. Denne och John blev de bästa vänner genom alla år. De gjorde upp att John stod för idéerna, och Dalamater stod för tillverkning och betalning. Vid vinst delades det lika - Dalamater tog alltså riskerna! Det var fördelaktiga villkor, och John kom att trivas bra i Amerika - med andan, livet och människorna. Han var nu 36 år och full av optimism och självförtroende.

Den första stora uppgiften var att rita en fregatt för marinen. Den skulle heta Princeton och vara propellerdriven. Det tog två år att bygga. John kom med praktiskt taget alla idéer till fartyget, sammanlagt 124 ritningar, skisser och modeller. Endast en av de två kanonerna hade konstruerats av en annan uppfinnare. Berömd blev fregatten för sin snabbhet i en tävling med Great Western, en segel- och skovelhjulsbåt, som var en passagerarbåt, en "havets drottning". Princeton segrade överlägset. Tyvärr kom Princeton senare att bli känd - eller ökänd - när en av dess kanoner exploderade och dödade sex personer. Sanningen var att det var just den kanon, som var ritad av en annan konstruktör. Denne försökte sedan kasta skulden på John.

Hela livet hade John arbetat vidare på sin varmluftmaskin. 1851 hade han kommit så långt att de första maskinerna verkligen kunde användas i praktiken. De kunde driva vattenpumpar i bostäder. Inte mindre än 10 000 sådana såldes i New York.

Året därpå skulle en dröm äntligen bli uppfylld för John. Ett konsortium av affärsmän ställde sig bakom ett nytt projekt: ett skepp med skovelhjul drivna av en caloric. Det skulle bli ett stort skepp, 79 m långt. Det fick namnet Ericsson. Provturerna visade på goda sjöegenskaper, och allt var ståtligt och perfekt. En nackdel med fartyget var att maskineriet tog för stor plats i förhållande till utrymmet för passagerare och gods. Dessutom blev hastigheten inte den beräknade. Till råga på detta råkade skeppet ut för en orkanby i New Yorks hamn, luckor stod öppna av misstag, och fartyget sjönk. Det togs visserligen upp igen, men maskineriet blev för dyrt att reparera. Drömmen om caloric i "stordrift" hade tagit slut. Fortsättningsvis användes varmluftsmaskinen dock på mindre fartyg, vid kvarnar, tryckerier, i gruvor och lantbruk. John kunde ta ut drygt 100 000 dollar i patent och ytterligare pengar i royalty.

Krig mellan nord och syd

Ett blodigt krig bröt ut 1861 mellan nordstaterna (unionen) och sydstaterna (confederationen). Syd hade brutit sig ur unionen. För nord var det viktigt att unionen skulle bestå. En annan viktig orsak var slavfrågan - nord ville avskaffa slaveriet, syd behålla det. På nordsidan stod 23 stater med 22 miljoner invånare, på sydsidan 13 stater med 9 miljoner, varav 3,5 miljoner slavar. Industriellt var nord mera utvecklat och hade därmed en starkare krigsmakt. Mitt i kriget hade nord 900 000 man under vapen, syd 700 000. Nords styrka i manskap ökade hela tiden till krigsslutet, 1 500 000, syds minskade till 200 000. Avgörande på sikt blev även den starkare flottan hos nord med närmare 700 fartyg, som kunde upprätta en omfattande blockad längs ost- och sydkusten, medan syd saknade en organiserad flotta. Det blev för deras del endast att förlita sig på improviserade blockadbrytare som Merrimac.

Nord hade funderat på motdrag och hade redan utrustat några båtar med pansar. Tyvärr hade båtarna visat sig sakna tillräcklig stabilitet. John Ericsson hade fått ett slumpartat tillfälle att presentera sin lösning: en ny båt, från början byggd i pansarplåt, med ett vridbart kanontorn på ett däck som låg bara några dm ovan vattenlinjen. Eftersom djupgåendet var endast 3 m, passade båten utmärkt i grunda vatten, alltså för kustförsvar. Förslaget antogs, men John fick bara 100 dagar på sig att förverkliga det.

Monitor och Hampton Roads

Ett intensivt arbete började, och John slet dag och natt på sin nya skapelse, Monitor. Båten var egentligen mera en u-båt än en vanlig båt, eftersom det mesta av utrymmet låg under vattenlinjen. John hade på Monitor skapat 40 nya uppfinningar, som han hade kunnat ta patent på. Dessa skänkte han generöst till nationen. Båten fick benämningar av tvivlarna: en plåtburk på ett takspån, en flotte med ostkupa på, en likkista av järn. Monitor var 52,4 m lång, 12,5 m bred coh hade en vikt av 776 ton. Den var utrustad med två kanoner i det svängbara tornet. Besättningen utgjordes av 59 man, alla frivilliga. I jämförelse var Merrimac större på alla sätt: 80,2 m lång 15,5 m bred och vägde 3200 ton. Den hade 10 fasta kanoner och ramm. Besättningen bestod av 350 man.

Den 6 mars 1862 kom Monitor äntligen i väg från New York. Den hade fått order att inställa sig vid Hampton Roads, där Merrimac när som helst väntades komma härjande (sträckan kan jämföras med avståndet Stockholm - Ystad). På vägen söderut råkade den ut för två häftiga stormar, som var nära att sänka den. Monitor visade sig inte vara så sjövärdig ute på havet som i grundare vatten. Färden tog två dagar, och besättningen var utmattad efter stormarna. Den hade ingen nämnvärd övning på utrustningen men måste nästan genast ut i strid.

Hur såg den blivande skådeplatsen ut vid Hampton Roads? Ett sund, c:a 8 km brett, över 100 båtar på redden, befästningar på båda sidor med tusentals soldater och andra som åskådare. Den 8 mars hade Merrimac börjat sin förstörelse. Nords träfartyg Cumberland och Congress hade skjutits i brand och 350 sjömän dödats. Det var kattens lek med råttan. Mörkret föll på och striden upphörde för några timmar.

Under natten hade Monitor kommit fram och var på morgonen den 9 mars redo för strid. Nu skulle Merrimac anfalla den hjälplösa Minnesota, som gått på grund. Då hann Monitor emellan, och en våldsam batalj började. Kanonerna dånade över redden, båda fartygen fick ta emot 22 träffar av sin motståndare, men inget av dem blev försatt i stridsodugligt skick. Kanonkulorna studsade bort från de båda fartygens pansar. Monitor fick visserligen en skada på sin styrhytt, Merrimac en läcka i vattenlinjen, en skada i fören samt pansarplåtar knäckta. I ett sista försök att vina försökte Merrimac ramma Monitor, som dock lyckades gira undan. Sydstaternas stolthet, det oövervinneliga monstret, måste ge upp försöket att bryta blockaden och drog sig ur striden.

Militärt behöll alltså nord sitt herravälde till sjöss. Detta betydde att Washington var räddat och i förlängningen att unionen kunde bestå. Slaveriet kunde snart avskaffas. John Ericsson var unionens och slavarnas hjälte. Ett ödets ironi var att Monitor sjönk under en storm senare samma år, och Merrimac förstördes av sina egna i krigets slutskede.

Utgången av slaget var naturligtvis en stor personlig framgång för John. Den fick också en enorm betydelse för nordstaternas flotta. Inom en vecka efter segern fick han beställning på sex nya monitorer. Det stod klart för världens marinministrar att träfartygens tid var ute och att pansarskeppens hade kommit. En viktig kontakt man i detta ärende för John i Sverige var kommendörkapten Axel Adlersparre. Sveriges första monitor byggdes vid Motala verkstad redan 1865 och fick namnet John Ericsson. Kanonerna göts i Amerika och skänktes till svenska staten av John Ericsson - han hade stort intresse för det svenska kustförsvaret. Det är dessa kanoner som nu står på Kanonudden i Filipstad.

Ville tämja solenergin

På det personliga planet kom han att åtnjuta ett enormt anseende. Redan 1848 hade han blivit amerikansk medborgare, men ingen glömde hans rötter. Med Monitor blev han en förmögen man. John skänkte stora summor till behövande, till släktingar och vänner. Hustrun Amelia hade vid ett tillfälle 1840 rest över till Amerika för ett nytt försök att leva familjeliv med John, men försöket hade inte lyckats. John sände dock hela tiden underhåll till henne i England ända till hennes död 1867. Han hade också sänt pengar till underhåll, uppfostran och utbildning av sonen Hjalmar. På Hjalmars önskan kom de att träffas helt flyktigt för första gången år 1876 i Amerika. Fadern var 73 år, sonen 52 ! Det förefaller som om John tog emot sonen med en viss reseration. Efteråt brevväxlade de i olika frågor åtskilliga år, men 1887 avled Hjalmar i njurlidande. Johns mor, Sofia, hade avlidit redan 1853, brodern Nils, kanal-, sluss- och järnvägsbyggaren, hade gått bort 1870, samma år som systern Karolina.

John uppfinnarkraft var obruten ännu under många år. Han fick t.ex. se ytterligare ett femtiotal monitorer sålda i Amerika, till Sverige elva. John konstruerade pansarfartyg och kanonbåtar, förbättrade varmlufts- och ångmaskiner samt ritade luftkompressorer till gruvor.

Sin fysik skötte han med dagliga gymnastikövningar och promenader. Hela sitt arbetsliv hade han stigit upp tidigt, arbetar hårt och gått till vila sent. Dessa rutiner behöll han även på äldre dagar, då han alltjämt arbetade på helt nya uppfinningar. En sådan var undervattenkanonen, en föregångare till torpedvapnet. John kom kanske att bli mest berömd för sina militära uppfinningar, men han var nog själv mest stolt över sina civila; propellern blev ju f. ö. använd både militärt och civilt.

Det viktigaste arbetet under hans sista år låg just inom det civila området; att tämja solenergin. Att han inte återvände till Sverige kan ha berott att experimenten med solenergi utfördes bättre i New York, som ligger lika långt söderut som Syditalien. Redan 1870 konstruerade han sin första solmotor. Han var nästan hundra år före sin tid med detta. Hushållens behov av kraft skulle fås "av den kostnadsfria utstrålningen från den gigantiska elden ute i rymden, av vilken hela livet är beroende".

Hans egen kraft uttömdes dock så småningom. John kom alltmer att leva som en enstöring i sitt hus vid Beach Street i New York. Han drabbades de sista månaderna av njursvikt och magrade mycket. Livsgnistan slocknade den 8 mars 1889. De sista orden var "Jag vilar, denna vila är härlig, skönare än ord kan säga." Redan på 1860-talet hade han uttryckt en önskan att hellre få vila "under en grushög" i Sverige än ett praktfullt monument i Amerika. Geniet fick sin önskan uppfylld - till en del

Till och ett halvt år efter dödsfallet fördes hans stoft över havet hem till Sverige och Stockholm av kryssaren Baltimore, en stor hedersbetygelse av USA. Den 15 september 1890 anlände kistan till Västra stationen i Filipstad. Det skulle dröja fem år, innan John Ericsson slutligen fick vila i det ståtliga mausoleet på Östra kyrkogården.

Tommy Andersson
Artikel i Filipstads Gilles tidskrift "Vår Stad" 2003 av Birger Johansson