Bildgalleri - Kanonudden

Kanonudden

Kanonerna har en historia som började 1865 då den Svenska marinens första monitor färdigställdes på Motala varv i Norrköping. Fartyget, som fick namnet "John Ericsson" efter sin uppfinnare, väckte stor uppmärksamhet och var en värdefull förstärkning till den svenska flottan. Kanonerna till fartyget skänktes av John Ericsson och var tillverkade i Amerika och konstruerade av en svenkättling vid namn Dahlgren. Kanonerna hade en kaliber av 15", var slätborrade, mynningsladdade och vägde 19 ton vardera. Då "John Ericsson" på 1890-talet skulle modernisera sin bestyckning skrotades kanonerna och byttes ut mot modernare. Kanonerna lades upp på marinområdet i Karlskrona och fick ligga där i väntan på vad som skulle hända med dem.
Kanonerna i Filipstad har alltså inte utgjort bestyckning på John Ericssons berömda pansarfartyg "Monitor" som utkämpade striden med " Merrimac" på Hampton Roads år 1862.

Kanonerna skulle smältas ner

"Kanonkungen" Krupp i Tyskland var intresserad av att köpa de båda kanonerna som skrot för 700 kronor. Dessa kanoner hade kostat John Ericsson över 200.000 kronor. Det var då "John Ericssonkännaren" Löjtnant Claes Adelsköld kom in i bilden och ville köpa och rädda kanonerna från nedsmätning i Kruppverkens stålugnar.Claes Adelsköld var känd i Filipstadstrakten i mitten av 1800-talet som järnvägsbyggare. Det var han som låg bakom tillkomsten av Yngs-Daglöse järnväg mellan Filipstad och Persberg med det "lutande planet" över Aborrberget, den så kallade Aborrbergsbacken. Då Adelsköld sökte köpa kanonerna ändrade sig Svenska staten och behöll dessa tillsvidare. Claes Adelsköld hade planer på vad kanonerna skulle användas till. Han satte i gång med en penninginsamling till en jättelik staty över John Ericsson att placeras i första hand i huvudstaden. De båda kanonerna skulle placeras på sockeln vid denna staty. På första sidan av den illustrerade veckotidningen Svea från 1895 publicerades en bild med förslag hur denna staty skulle utformas. Insamlingen gick inte så bra och det blev heller ingen staty.

Kanonerna och mausoleet.

Det var då Adelskölds tankar gick till Filipstad och John Ericsson mausoleum. Kanonerna var tänkta att placeras uppe vid mausoleet, en idé som han också tidigare haft. Kanonerna var som sagt räddade av Adelsköld och stod i hans disposition vid varvet i Karlskrona. I stället blev det Filipstads- och Färnebo församlingsråd, genom L.W. Bergström som gjorde en framställan till Svenska staten att få kanonerna skänkta till John Ericssons födelsebyggd att placeras vid hans gravmonument. Genom Kungl. Majt:ts beslut den 29 januari 1897 bifölls denna framställan, med villkor att kanonerna utan kostnad för kronan skulle avhämtas från flottans varv i Karlskrona. Efter en förnyad framställan om fri transport på statens järnvägar till Kristinehamn fraktades kanonerna kostnadsfritt ända till Filipstads Östra station år 1898. Vid stationen blev dock kanonerna stående ytterligare en tid och de utgjorde ett intressant utflyktsmål för stadens invånare.
Att det inte skulle bli någon placering vid mausoleet stod snart klart. I stället börjades i april 1899 iordningsställandet av den plats där de står idag och därmed var Kanonudden ett faktum.
Det fanns också tidigare ett förslag att placera kanonerna på den under 1870-talet färdigställda Monitorholmen i Skillerälven.

Slip tillverkades vid Finshyttan

Filpstads Tidning följde händelserna kring kanonerna med små notiser. I tidningen den 27 Januari 1900 kunde man läsa att "John Eridssons kanoner torde snart lämna den till fälliga platsen vi östra stationen och nedforslas till kanonudden, där allt är i ordning för deras mottagande. Vid Finshyttan håller man som bäst på med tillverkning av en för de otympliga kolossernas forsling lämplig slip".
Den specialgjorda slip som de tunga kanonerna fraktades på tillverkades alltså vid Finshyttan och i tidningen den 8 februari kunde man läsa "att slipen för forsling av kanonerna var färdig och fördes igår genom staden upp till stationen". När nedforslingen skulle ske var inte bestämt utan man inväntade lämpligt före för transporten.

En märklig transport

Den 1 mars var allt klart för transporten av kanonerna från Östra stationen till kanonudden och skildrades i Filipstads Tidning på följande sätt: "John Ericssonskanonerna äntligen nedforslade till kanonudden. I går morse spred sig som en löpeld genom staden underrättelsen, att de båda gamla kanonerna, som på sin tid av John Ericsson skänktes till Sveriges första monitor och av staten sedemera återskänktes såsom prydnader vid den hänsovne stormannens grav, skulle forslas ned till sin blivande förläggningsplats, sedan de över ett år legat vid östra stationen. Trots den bistra stormen och yrsnön samlades snart stora skaror av nyfikna åskådare uppe vid lastningsplatsen och följde med odelat intresse tillrustningarna för 19-tonspjäsernas färd utför.
Allt gick efter beräkning, säkert och utan missöden. Ledare för arbetet var ingenjör C.J.Bergström samt förmän vid Finshyttan, och såsom dragare tjänstgjorde verkstadens arbetsstyrka med grova trossar såsom draglinor.
Den för forslingen särskilt konstruerade slipen visade sig särledes ändamålsenlig, och särskilt arbetade bromsinrättningen utomordentligt förträffligt både såsom återhållande och styrapparat, utan att körbanan på något sätt tog skada av de ovanliga fororna, som från utgångspunkten och ned till nya kyrkogårdsvägen vid tobaksfabriken, där man måste stanna för den stora krökens skull, tog 10 minuter var.

Bland den efterföljande skaran var det rätt många, som fingo pröva på huru den tunga slipen hade glättat till vägen, där den gått fram. Den ene efter den andre gjorde mer eller mindre lustiga fall, och detta bidrog ej litet till de övrigas munterhet, ehuru envar nog kände, att det nästa ögonblick kunde gälla honom själv.

Ingenjör C.J. Bergström på Finshyttan som ledde transporten satt grensle över kanonerna under nedforslingen och med sin kraftiga basröst gav order om vad som skulle göras i olika situationer.
I Lasarettsbacken från Bäckhagen till Wikströmska gården, fick det stora dragarlaget gå bakom slipen och med trossarna hjälpa till att bromsa den tunga lasten. Att transporten var en stor händelse kan anses helt klart och alla som hade möjlighet var åskådare till den märkliga transporten.

Väl framme vid Kanonudden placerades kanonerna på granitlavetter och där har de stått mer än hundra år. Hur operationen med själva placeringen på lavetterna gick till framgår inte men den var säkert väl förberedd.Kostnaden för kanonernas transport från Östra stationen och uppläggning på lavetterna uppgick till 450 kronor. Lägger man till summan för iordningsställandet av Kanonudden stannar den totala kostnaden på ca 4.000 kronor.

Då Adelsköld fick vetskap om att kanonerna inte placerats vid mausoleet blev han besviken "att de placerats ett gott stycke därifrån, bland buskar och träd nere vid Daglösens strand, där de inte har något att göra, och där de troligen snart kommer att överväxas, undanskymmas och förrosta - -".

Först år 1929 sattes en minnesplatta upp på en av lavetterna. I Filipstads Tidning i september 1929 stod att läsa att gjutjärnsplattan tillkommit genom kyrkorådets försorg och att den var dyrbar i tillverkning. Plattan hade skänkts av disponent Victor Jansson, Morgårdshammar, som var bördig från Saxån, Färnebo. Texten på minnesplattan lyder: John Ericsson skänkte dessa kanoner år 1865 till bestyckning av dess första monitor. Svenska staten överlämnade dem år 1897 till Filipstads och Färnebo församlingars kyrkoråd, som lät uppställa dem här.

På senare år har även en informationstavla på svenska, engelska och tyska språken satts upp genom Filipstads kommuns försorg.

Tommy Andersson
Ur "Vår Stad" år 2000 av Rolf Brattén