Bildgalleri - Mausoleet

John Ericssons band med Sverige var starka och han behöll kontakten med sitt forna hemland hela sitt liv. Redan på 1860-talet hade han uttryckt en önskan att få bli begravd i sitt fäderneland. Han hade då sagt att "hellre må mitt stoft komma att vila under en grushög på svensk jord än under ett marmormonument i det här landet" (Amerika) Hans önskan att bli begravd i Sverige uppfylldes, men någon grushög blev det inte. Det blev i stället ett av de ståtligaste gravmonumenten i Sverige som blev platsen för hans sista vila.

Den 8 mars 1889 avled John Ericsson i sitt hem vid Beach Street i New York. Några dagar senare, den 11 mars, jordfästes han i Trinity Church. Templet var fyllt till sista plats och en mängd högt uppsatta personer var närvarande. John Ericssons stoft placerades efter jordfästningen i kapellet på The Marble Cemetary, (Kyrkogård)

Pansarkryssaren Baltimore

Här i Sverige började man diskutera John Ericssons sista önskan att bli återförd till Sverige efter sin död. Transporten skulle ske med ett svenskt örlogsfartyg. Det drog ut på tiden och något beslut från svensk sida blev inte fattat. Istället togs initiativet från Förenta Staternas regering varifrån man framförde en förfrågan om att sända John Ericssons stoft över till Sverige med ett amerikanskt örlogsfartyg. Svaret från Sverige blev naturligtvis positivt och det betraktades som en stor hedersbetygelse. Emellertid skulle det dröja ett och ett halvt år innan John Ericssons stoft skulle nå svensk mark. Det blev fartyget "Essex" som kom på förslag att frakta John Ericssons kvarlevor över Atlanten. Förslaget togs tillbaka då fartyget var av äldre modell och inte ansågs lämpligt. I stället valdes den moderna och vackra pansarkryssaren "Baltimore" som ställdes under befäl av kapten Schely, en mycket erfaren officer med aktat namn. Att det blev just "Baltimore" var ett speciellt sammanträffande. Efter John Ericssons död fann man på hans skrivbord tidningsurklipp från sjösättningen och ritningar på just detta fartyg.

Resan till Sverige.

Den 23 augusti 1890 flyttades John Ericssons stoft från det tillfälliga gravkapellet. Resan till hans fädernesland Sverige hade inletts. Väldiga folkmassor kantade den väg som ledde fram till pansarkryssaren Baltimore. Kistan var insvept i Stjärnbaneret, bredvid låg den svenska flaggan. Först i begravningståget gick en avdelning av New Yorks poliser som banade väg, följd av amerikanska officerare till häst, flottans musikkår och marinsoldater i täta led. Därefter följde likvagnen som drogs av fyra hästar och bredvid kistan en hedersvakt. På väg till platsen där Baltimore väntade på John Ericssons stoft passerades hans gamla hem vid Beach Street.
Kistan fördes med en ångslup över till Baltimore och placerades, omgärdad av en hedersvakt, på mellandäck. Hedersvakten följde för övrigt med på resan till Sverige. Man må betänka att Baltimores enda ärende var att frakta John Ericssons stoft till Sverige. På redden bildade amerikanska örlogsfartyg, som utgjorde hedersvakten, den svenska flaggan. För varje av dessa fartyg som Baltimore passerade sköts salut med tjugoen skott. En kunglig salut, en hyllning till John Ericsson av mycket stora mått. Resan över haven till slutstationen tog nitton dagar, delvis fördröjd på grund av dimma.

Tillbaka i Sverige.

Den 12 september var Baltimore framme i Stockholm. Söndagen den 14 september var det dags att föra John Ericssons stoft i land. Platsen var Karl XII:s torg där en mottagningspaviljong var uppförd. En paviljong som användes normalt enbart vid kungligt besök. På kajerna runt Stockholms Ström var mycket folk samlat. Ombord på Baltimore överlämnades John Ericssons stoft till Sverige. En Girlang- och blomstersmyckad kanonbåt förde stoftet iland under kanonsalut. Kistan bars iland av svenska matroser och placerades på en katafalk i mottagningspaviljongen. Många tal och kransnedläggningar förekom och högtidligheten omringades av sång och musik. Kungahuset var representerar och mycket folk från marinen deltog. Efter högtidligheten bars kistan ut från paviljongen, som var uppförd enbart för denna dag, och placerades på en likvagn som drogs av fyra hästar. Förbi en häck av militärer, föreningar med deras fanor och stora folkmassor gick processionen fram under sorgemusik och kyrkklockornas klan. Det hela måste ha varit imponerande. Målet för processionen var Centralstationen.

Resan Stockholm - Filipstad.

Vid Centralstationen väntade ett av järnvägsstyrelsen anordnat extratåg som skulle föra John Ericssons stoft till den sista vilan i Filipstad. Kistan ställdes på en katafalk i likvagnen under en tronhimmel av svart sammet kantad med silverfransar. Vagnen var öppen på båda sidor och hade ett tjugotal elektriska lampor som belysning. På kistan stod en modell i miniatyr av Monitor, flätad av evighetsblommor och försedd med den svenska och den amerikanska flaggan. Med extratåget fanns högre järnvägsbefäl och särskilt inbjudna. Utmed hela järnvägslinjen mellan Stockholm och Filipstad hade många människor samlats för att få se en skymt av det sällsamma skådespelet. Många stationer hade smyckats med flaggor och grönt. I synnerhet Gnesta, Katrineholm och Hallsberg där tåget stannade till några minuter. Högtidsklädda och förväntansfulla människor hade samlats. Det sjöngs, sorgemarscher spelades och nya kransar lades kring kistan till de många som redan fanns. I Laxå stannade tåget ett par timmar och många fick se närmare på det ovanliga tåget och ge John Ericsson sin hyllning. Tåget drog sedan vidare genom natten mot resans mål, Filipstad.

John Ericssons gravplats.

Det var från början inte helt klart med den lämpligaste platsen för John Ericssons sista vila. Ett av förslagen var Flottans station på Skeppsholmen i Stockholm och ett annat var att han skulle begravas i Medelplana vid Kinnekulle där hans älskade mor vilade.
På uppdrag av Filipstads- och Färnebo församlingars kyrkostämma reste den 26 augusti 1890 ett antal personer till Stockholm. Gruppen bestod av stadsfullmäktiges ordförande bergmästare C.H. Lundström, bruksägare E.J. Jansson på Hennickehammar, borgmästare Th. Hammargren samt rektor D. Ahlqvist. Deras ärende var att till Kungl. Maj:t framföra en önskan att John Ericssons stoft måtte få sin vila i sin barndoms jord. Som synes blev deras önskan väl tillgodosedd. Säkert var der en bra lösning till John Ericssons önskan.

Hemma i Filipstad

I Filipstads Stads- och Bergslags Tidning den 16 september 1890 var John Ericssons- högtidligheterna refererade i detlaj under rubriken "Filipstad i högtidsskrud - John Ericssons stoft återbördas åt födelsebygden".
Vid niotiden på morgonen den 15 september anlände tåget till Bergslagernas järnvägsstation, nuvarande Filipstads Västra. Stationshuset hade dagen till ära utsmyckats med flaggor, girlanger och granar. På perrongen hade de flesta av stadens och bygdens honoratiores infunnit sig, liksom många högtidsklädda åskådare. En väldig blomsterskörd från när och fjärran omslöt kistan. Tåget startade åter och gled sakta framåt till mitt för Allégatan där ett kapell av granris var uppfört. Under sorgemusik bar gruvarbetare från Långbanshyttan kistan till en katafalk i kapellet. Katafalken var skänkt av Finshyttans bruks ägare. Här stod kistan med John Ericssons stoft några timmar i väntan på minneshögtiden i Filipstads kyrka.

Processionen

Klockan kvart i två satte sig processionen i rörelse under kyrkklockornas klang. I spetsen gick en militärmusikkår och en avdelning från Värmlands Regemente med fana, därefter följde skolungdom och Långbanshyttans arbetare och därefter kom likvagnen dragen av fyra svarta hästar. Därpå följde länets och stiftets förnämsta myndigheter, officerare, Filipstads stater och kårer, medlemmar av Brukssociteten, olika arbetareföreningar med flera. Processionen skred fram mellan täta åskådarmassor. Det uppskattades att cirka 5000 personer såg begravningståget. Filipstads folkmängd år 1890 var ungefär 3000. Husen var prydda med granrisdekorationer och blommor, det flaggades med svensk-norska unionsflaggor och amerikanska flaggor. En del byggnader var utsmyckade med svarta draperier. Den långa processionens väg till kyrkan gick längs Allégatan, Sparbanksgatan, över Hotellbron, på vilken en stor äreport var rest, över Stora Torget, Drottninggatan och fram till kyrkan.

I kyrkan

Efter framkomsten till kyrkan skedde intåget till tonerna av en sorgemarsch från orgeln. Kistan placerades på en katafalk i koret där ett stort antal fanor var uppställda. Sorgetågets deltagare intog därefter sina angivna platser i kyrkan. Efter psalmsång höll biskop C.H. Rundgren från Karlstad ett långt anslående högtidstal över John Ericsson där han tolkade hans livsgärning. Några citat ur talet: "Låtom oss icke försöka skildringen av alla hans verk, ty de äro legio.... Om hans storhet talar den närvarande stunden. Templet har öppnats för denne hembygds ärorike son. Festliga skaror äro församlade kring hans bår. Varje hjärta klappar av fröjd att äga honom åter, om och vemodet suckar bryta sig fram över livets hårda lott att skördas av döden... Du tänkte icke på dig själv, då du genomförde dina verk; du tänkte på fosterlandet. Du var och förblev svensk i själ och sinne..." Efter talet följde körsång och en psalm. Därmed var högtidligheten i Filipstads kyrka avslutad.

Till sista vilan.

Processionen startade från kyrkan i samma ordning som tidigare och målet var platsen för John Ericssons sista vilorum på krönet av Filipstads Östra kyrkogård. Där var byggt ett provisoriskt granriskapell i grekisk tempelform prytt med asterrosetter och toppformiga enar. I kapellet placerades kistan på en svartklädd katafalk och runt kapellet samlades den väldiga processionen. Kapellet var ritat av den filipstadsbördige arkitekten Georg Ringström. Efter avslutad sång framträdde disponenten vid Uddeholm, kapten A.G Svedelius som höll ett vackert och värdigt tal där han också framförde ett sista tack från arbetare vid industrin och särskilt i bergsbrukets tjänst. Därefter framträdde kören och sjöng två sånger och därmed var den högtidliga begravningen över. Filipstad hade upplevt en dag som alltid kommer att ha en framskjuten plats i stadens och bygdens stolta historia.

Mausoleet.

Efter några dagar flyttades kistan från den tillfälliga granriskapellet till Filipstads kyrkas södra sakristia. På denna plats fick kistan med John Ericssons stoft stå i fem år i väntan på att ett permanent mausoleum blev byggt. Så gott som omedelbart startades en riksomfattande insamling till ett mausoleum värdigt den store uppfinnaren. Den frivilliga insamlingen inbringade 20 000 kronor. Staten stötte till med en motsvarande summa. Kostnaden för mausoleet uppgick alltså till cirka 40 000 kronor. Efter ritningar av arkitektfirman Hedlund & Rasmussen i Göteborg uppfördes det ståtliga mausoleet vi idag kan se på krönet av Östra kyrkogården. Byggnationen av mausoleet utfördes av Granitaktiebolaget C.A Kullgrens Enka i Uddevalla.
Själva byggnaden består av block i Bohusgranit och grundstenarna av Filipstadsgranit. Fasadens sidopelare har vapensköldar inhuggna i stenen med Svealands och Götalands vapen. Över portalen står texten; "Fädernelandet åt John Ericsson." Mausoleets tak pryds av en jordglob där man kan se konturerna av Förenta staterna och Skandinavien. På globen sitter en stor örn med en eklövskvist i näbben. Inne i mausoleet står John Ericssons kista på en sarkofag av polerad Kolmårdsmarmor. Kistan utgörs egentligen av tre, nämligen innerst av bly, över denna en mahogny och ytterst en av amerikansk ek. På kistan sitter en skylt med inskriptionen: "John Ericsson född i Långbanshyttan den 31 juli 1803, död i New York den 8 mars 1889." De freskmålningar som från början prydde mausoleets inre är sedan länge borta genom fuktskador som uppstått.

Mausoleets invigning.

John Ericssondagen nummer två stod för dörren. Det rustades inför invigningen av mausoleet och Filipstads Tidning bevakade färdigställandet av mausoleet med korta notiser. Man kunde till exempel den 11 juni 1895 se att John Ericssons mausoleum nu står färdigt utvändigt, endast inskriptionen över porten samt en del av den inre dekoreringen fattas. Den 30 juli, dagen före invigningen , läste man att massor av kransar med mera hade fraktats till mausoleet och att på morgonen hade även kistan med stoftet placerats på sarkofagen i mausoleet. Sedan en tid tillbaka var en mängd damer sysselsatta med att binda girlanger och kransar samt att sätta upp äreportar på kyrkogårdsvägen och konditor O. Törnell hade gjort en lyckad modell i socker av John Ericsons kapellet. Inför invigningen annonserades om flera extra tåg till staden. Från Stockholm hade en praktfull krans kommit. På kransens blå och gula sidenband var guldbroderat: "Den 31 juli 1895, Sophie Elworth." Sophie var John Ericssons sonhustru.
Mausoleet invigdes på John Ericssons födelsedag den 31 juli 1895 med invigningstal av biskop C.H Rundgren. Ceremonin började på eftermiddagen i kyrkan, där det var trångt om utrymmet i bänkar och gångar. Det hade samlats cirka 2300 personer inne i kyrkan och många stod utanför och väntade. Efter en betraktelse av biskopen samlades processionen i noggrann ordning utanför kyrkan. Först gick militärmusik med hedersvakt, sedan arbetare som tilldelats patriotiska sällskapets medalj, prestaver, biskopen och landshövdingen jämte särskilt inbjudna samt John Ericssons släktingar, prästerskapet, Kommitterade för mausoleet, ledamöter av riksdagen, landstinget samt ledamöter av Brukssociteten, magistraten, stadsfullmäktige, Färnebo bergsmän m.fl.
Tåget skred fram längs Vikgatan och kyrkogårdsvägen fram till Östra kyrkogården. Efter en koral framförd av musikkåren höll biskopen invigningstalet. Efter ytterligare sång och musik var invigningen över. Filipstad hade åter givit John Ericsson sin hyllning och upplevt en stor minnesvärd dag. Bygdens store son hade kommit till den sista vilan.

Tommy Andersson
Efter en artikel i Filipstads Gilles tidskrift "Vår Stad"
av Rolf Brattén